Enligt en forskningsrapport som presenterades för drygt två år sedan finns det i Sverige omkring femtusen personer som ingår i kriminella nätverk. Detta är femtusen personer som påverkar livet oerhört mycket för sin omgivning. Femtusen personer som är en stor del av anledningen till att många människor i vårt land inte längre vågar röra sig fritt i samhället. Gängen sätter upp egna regler och får människorna att rätta sig efter dessa. Det formuleras ofta som att gängen "styr" förorterna.

Femtusen personer är givetvis en alldeles för stor siffra men den utgör samtidigt mindre än en halv promille av vår befolkning. Hur kan en sådan här förhållandevis liten andel av befolkningen få så stor makt över oss andra?

Svaret är enkelt och heter skrämselkapital. Gängens makt föds helt ur andra människors rädsla. Ju mer rädsla människor känner, desto större blir makten. För att nå större makt sprider gängen ett tydligt och effektivt budskap: kränker du mig eller någon i mitt nätverk kommer du eller någon i din närhet att råka illa ut, möjligen dö eller allvarligt skadas. Det är när detta budskap har fått en tillräcklig spridning som gängen kan styra sin omgivning. 

De kan då begå både mindre och större brott utan att riskera att dömas – de vet att ingen kommer att våga vittna. De kan då få människor att flytta sig ur deras väg enbart genom att titta på dem. De kan då få ungdomar att begå brott åt dem därför att de är för rädda för att säga nej. De kan då driva in såväl riktiga som påhittade skulder. De kan – om det går tillräckligt långt – även påverka myndighetsföreträdare att positivt särbehandla dem.

Vad kan vi då göra åt detta? Till att börja med bör vi till varje pris undvika att hjälpa gängen med deras marknadsföring. I detta sammanhang aktualiseras frågan om den så kallade gangsterrappen. När personer som har starka kopplingar till gäng som har ett flertal släckta liv på sitt samvete, skriver texter som går ut på att de kommer att fortsätta skjuta sina fiender, hur ska vi då förhålla oss till dessa texter? 

Givetvis ska inte deras texter censureras om de håller sig inom yttrandefrihetens ramar. Vi måste dock ändå kunna ifrågasätta lämpligheten av att gängens skrämselbudskap hyllas av ledarskribenter, nomineras till musikpriser och marknadsförs genom tv-dokumentärer, om detta medför att gängens makt ökar ytterligare. Vissa debattörer har hävdat att det inte spelar någon roll om musiken framförs av personer som i verkligheten agerar precis som i låttexterna – när de framförs i musikform ska de alltid uppfattas som fiktiva. Hur dessa debattörer uppfattar texterna spelar dock inte någon avgörande roll så länge det samtidigt finns personer i de kriminella artisternas omgivning som ser det tonsatta skrämselbudskapet som allvarligt menat. Gängens makt kommer då att öka – i synnerhet om dessa artister får tillgång till stora plattformar att sprida budskapet på.

Vi bör också diskutera hur vi ska förhålla oss till de gängnamn som de kriminella nätverken använder. Det finns flera exempel på nätverk som medvetet har valt namn som syftar till att förstärka skrämselbudskapet. Bör media hjälpa till att stärka deras varumärken genom att använda dessa namn när de rapporterar om olika brott som gängmedlemmar är misstänkta för?

För att på allvar störa gängen skulle vi dock behöva kriminalisera deltagande i kriminella organisationer. Detta är något som redan är kriminaliserat i flertalet andra EU-länder och som på senare tid mer frekvent har lyfts som förslag även i Sverige. Kritikerna menar här att det skulle bli svårt att visa samröre med en kriminell organisation på grund av att det saknas ett formellt ”medlemskap”. Det man bortser från med det resonemanget är hur en sådan lagstiftning just skulle påverka gängens möjligheter till marknadsföring. I dag vidtar många gängkriminella långtgående åtgärder just för att visa sin koppling till nätverket i syfte att bygga upp sitt skrämselkapital och därmed få mer makt. Genom en kriminalisering av deltagande i kriminella organisationer skulle en sådan marknadsföring inte längre kunna ske riskfritt, utan kunna leda till lagföring och straff.

I en demokrati ska makt ges till dem som förtroendevalts eller på annat sätt tillsatts i behörig ordning. Inte, som i djurvärlden, till dem som har störst tänder. Vi bör alla ta vårt ansvar för att behålla denna demokratiska ordning.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.