Hjort: 7 oktober och västvärldens moraliska haveri

I dag är det tre år sedan 7-oktoberpogromen – det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen. I tre år har hatet inte bara bestått, utan matats och växt. Inte minst på västerländska gator.

Jag har varit på platserna där det hände. Jag har besökt det som var kvar av Novafestivalen och gått längs stigarna i kibbutzen Nir Oz. Platserna i sig ger kalla kårar, men att möta de överlevande är något helt annat.

En ung kvinna som jag träffade bland minnesfotografierna på Novafestivalen berättade hur hon låg skadad i timmar under sina döda vänner i en bil och spelade död. Runt henne pågick morden. Hon låg där, blickstilla, och tänkte på sin lilla son. På att hon var tvungen att överleva för hans skull. Samtidigt visste hon att sonen var hos hennes föräldrar bara några mil bort. Var terroristerna där också? Mördade de honom nu? Hon överlevde. Sonen överlevde. Men traumat har slagit hennes liv i spillror.

Kibbutzen Nir Oz var en paradisisk plats med prunkande träd och blomstrande buskar. Det var härifrån familjen Bibas kidnappades. 47 människor mördades på plats, ytterligare 22 slogs ihjäl i fångenskap. I Nir Oz träffade jag en pappa. Hans hustru hade haft den ovanliga försynen att installera ett riktigt lås på skyddsrummet – en åtgärd ingen brukar ta, eftersom rummen byggts för raketer, inte för invasioner av mördarband. Familjen sov oftast i skyddsrummet eftersom Gaza ligger bara två kilometer bort och marginalerna är obefintliga.

Pappan berättade hur han barrikaderade dörren hela natten tillsammans med hustrun, och de skyddade sina två små barn. Terroristerna sköt gång på gång genom dörren för att tvinga upp den och skadade familjen. Medan han berättade flög färgstarka papegojor mellan träden runt omkring oss. I denna idyll beskrev han skräcken när huset sattes i brand, hur han försiktigt försökte vädra ut rök för att inte barnen skulle kvävas, samtidigt som han fruktade att en handgranat skulle kastas in. Under tiden kom sms från grannar och vänner. Ett efter ett tystnade meddelandena. Hans barns bästa kompisar mördades några hundra meter bort.

Det saknas inte bevis för grymheterna. Terroristerna var stolta. De filmade sina egna grymheter och sände dem live. Hela världen såg när kroppen av Shani Louk kördes runt på ett flak i Gaza medan civila jublade och spottade på hennes lik. Detta var inte krig. Det var ett rent och skärt nöjesmord.

Det motbjudande var inte bara vad som hände i Israel, utan vad som hände i väst timmarna efteråt. Medan folk fortfarande kämpade för sina liv firades morden runt om i världen och även i svenska städer. Bilkorteger tutade, palestinska flaggor viftades och godis delades ut. Morden på judiska civila blev en folkfest.

Det handlar inte om att det är ”svårt att förstå” eller ”svårt att fördöma”. Vänstern och de andra apologeterna förstår exakt vad som hände. De väljer bara att relativisera det.

När den franska Europaparlamentarikern Rima Hassan i förrgår rev ner den israeliska flaggan vid en minnesceremoni i Europaparlamentet visade hon exakt vad den här rörelsen är. Hon skäms inte ens, utan talar öppet om det. Det förvånar ingen att hon tillhör samma politiska grupp som svenska Vänsterpartiet, eller att hon har seglat mot Gaza tillsammans med Greta Thunberg. Det är en ideologisk allians som har förlorat varje tillstymmelse till moralisk kompass.

Nästan 1 200 människor mördades den 7 oktober. Det är en siffra så stor att den riskerar att bli abstrakt. Men när man ser en pappa i ögonen och hör honom berätta om paniken för att hans barn ska slaktas, då blir siffran obarmhärtigt verklig.

I årtionden har västerländska politiker högtidligt upprepat orden ”Aldrig mer”. Vi lovade den judiska befolkningen trygghet och svor att rasismen var besegrad. Hatet mot judar dog aldrig ut efter Förintelsen; det låg bara i dvala och väntade på att vi skulle bli för fega för att bjuda motstånd.

När pogromen till slut kom, accepterades den inte bara av förvånansvärt många i väst – den applåderades. Det är den minnesdag vi lever med i dag.

Läs även: