I dag inleds Almedalen 2024. Den kanske rimligaste beskrivningen är att det är Sveriges inofficiella mästerskap i slöseri med offentliga medel. Kommuner och andra offentliga organisationer kommet att spendera miljoner och åter miljoner.

Förra årets Almedalen bjöd på fler än 2100 evenemang med 1200 olika arrangörer. 4900 personer var aktiva i evenemangen. Partiledartalen drog över 10 000 personer, och det beräknas att 32 000 unika besökare deltog i minst ett evenemang. Det motsvarar hela Ystads kommun. Almedalen är enormt stort.

Att synas i det vimlet är mycket svårt. Det är inte bara hundratals evenemang utan partiledare, ministrar och andra som ska överröstas om man vill nå ut bredare. I vissa fall försöker en arrangör vara mer intressant än andra, men ofta är strategin att skrika högre i hopp om att högst skrik är det som hörs.

Helsingborgs kommun ser ut att lyckas skrika så högt att de hörs. På en enda dag bränner de en miljon kronor genom att bland annat hyra en arena.

– Vi vill göra vår röst hörd och bjuda på våra goda exempel, säger stadsdirektören.

Det hade varit glädjande om det var den före detta stadsdirektören som sa det, eftersom den där miljonen kommer från de som har gått upp och släpat sig till jobbet och betalat sin skatt. De som tror att deras skatt ska användas till vård, till skola, omsorg och saker som kommer till nytta för samhället. Inte för att en stadsdirektör ska kunna skrika högst en dag i Almedalen.

Helsingborg har haft stora nedskärningar inte minst i skolan. För strax över en månad sedan tågade många lärare i protest mot nedskärningar. De 21 kommunala höjdarna som är med på resan kostar ytterligare 294 000 kronor för boende och resa. Pengarna är mindre än en lärares årslön, men helt uppenbart sticker sådant i ögonen. Varför ska lärare och elever finna sig i besparingar när kommunhöjdarna har pengar att åka till Gotland?

Listan på vilka som åker är nästan lika fascinerande. Tre personer från avdelningen för Innovation och transformation, tre från Kommunikation och Näringsliv, fyra från Strategisk samhällsutveckling liksom kommunalråd och andra. Men vad gör de där personerna resten av året? Varför finns det ens tre personer som jobbar med Innovation och transformation?

Det Helsingborg gör är långt ifrån unikt men det sticker ut i år. Nästa år är det en annan stadsdirektör som får ta ledartröjan i skatteslöseri.

Organisationen Skattebetalarna uppskattade i fjol att varje dag i Almedalen bränner minst 10 miljoner av skattepengar. I vissa fall är det mindre satsningar där några eller någon person åker. Men många gånger är det större delegationer från den offentliga sektorn som åker.

Mötesplats Jönköping, en samarbetsorganisation för kommun, högskola, region och länsstyrelse, anordnade 33 evenemang i fjol. Kostnaden landade på 750 000 kronor. I år väljer man en billigare lösning där kostnaden blir strax över en halv miljon. Totalt reser 46 personer.

De 46 personerna är intressanta. För de är nog ganska typiska för de 32 000 som besöker Almedalen. Halvhöga personer i en kommun som reser så att de blir 13 på dussinet. De träffas, de pratar och de dricker rosé med sina likar. Nästan alla av de 32 000 som är där kommer framförallt umgås med likasinnade. Få kommer hänga med ministrar och ännu färre av dem kommer att göra ett bestående intryck. Några kommer att träffa sina lokala riksdagsledamöter, men det behöver man inte åka till Gotland för att göra.

Regiondirektören för Region Jönköping konkretiserar och visar värdet som skattebetalarna får för pengarna i en kommentar i Jönköpingsposten:

– Vi ser att Almedalen är en viktig arena för branschfolk i det demokratiska systemet. Vi vill vara där det händer och där man kan påverka och vi tycker ju att vi gör bra saker som vi vill berätta om för andra. Det är därför vi har en egen arena, för att inspirera andra. Vi har ganska hög svansföring där.

En enkel fråga är hur det kommer regionens skattebetalare till godo att tjänstemän i ”det demokratiska systemet” inspirerar andra tjänstemän. Varför är det viktigt att andra tjänstemän påverkas?

Mycket av magin i Almedalen ligger i tidpunkten. Det är vackert, det är varmt och sommaren på Gotland är mysig. Att sitta och läppja vin och prata i solen är skönt. Problemet är att det mestadels är med likar tjänstemännen umgås, men från andra kommuner, regioner och liknande organisationer. Hade Jönköping haft några av sina 30-talet evenemang hemmavid hade besökarna inte rest dit. Förklaringen är enkel, det är helt enkelt inte särskilt viktiga saker som sägs. Får man inte vara i sommarmyset på Gotland och känna sig lite utvald så skippar man och prioriterar något viktigt. Ett Almedalen i slutet av november hade inte alls dragit samma folkskaror trots lika viktiga seminarier.

Det syns också i utvärderingar. Dokument fylls med ord som utbyte, kontaktskapande, arenor och ett och annat sätta på kartan. Den konkreta nyttan lyser med sin frånvaro. Nyttan råkar vara omöjlig att konkretisera samtidigt som det är väl använda pengar. Det är ett skickligt reptrick.

Det sägs att konstnärer aldrig ser världen som den är, för om de gjorde det skulle de upphöra att vara konstnärer. I den meningen får nog offentliga tjänstemän som besöker Almedalen ses som konstnärer. För om de kunde se kostnaden och nyttan med resan hade de sett att det anständiga alternativet är att stanna hemma.

Läs även: Integration från 70-talet