När Socialdemokraternas Lawen Redar börjar presentera partiets syn på integrationskrisen är det tydligt att det är viktigare att undvika konflikt inom partiet än att göra rätt. Det är statliga pengar och omflyttningar på ett sätt som inte kommer att fungera. Politiskt är det en återgång till 70-talets sociala ingenjörskonst. De femtio åren som har gått tycks ha använts till att glömma varför det gick fel då, och varför det kommer att misslyckas nu.
”Sverige mår inte bra.” Så inleder Lawen Redar en debattartikel om Socialdemokraternas politik för att få ordning på Sverige. Redar leder den socialdemokratiska gruppen för integration och är en av de snabbt stigande stjärnorna i partiet.
För att försäkra sig om att ingen råkar tro att att Sverige är ett välfungerande land går Redar igenom viktiga siffror. 59 utsatta områden i 29 olika kommuner. I områdena bor över en halv miljon människor och ungefär en tredjedel av dem är under 20 år.
Skolan har havererat. 3 av 10 elever i de områdena går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Av de som faktiskt börjar gymnasiet lyckas inte hälften avsluta inom fyra år. Av de vuxna i områdena saknar var fjärde utbildning som motsvarar gymnasienivå och 40 procent av de i arbetsför ålder arbetar inte.
I de särskilt utsatta områdena är andelen med utländsk bakgrund 80 procent eller högre. I fem områden överstiger den 90 procent.
Det är, som Redar konstaterar, ingen vacker verklighet. Varken i siffrorna eller bakom dem. Barnen lär sig inte svenska som små, och i många fall har de mycket liten chans redan från start.
Parallellt med en ekonomisk och kunskapsmässig misär finns det parallella strukturer för sociala normer och rättsskipning. Hedersvåld och hedersnormer är utbrett. Områdena är närmast enklaver inom Sverige.
Redar förstår allvaret: ”Vi menar att ingen uppgift är viktigare för Sverige än att bryta segregationen och bekämpa klassamhället.” Det går att diskutera om brotten eller segregationen är värst och hur de hänger ihop. Men problemen ligger nära och samverkar.
Redars ansats fångas i citatet. Hennes försök är att få med sig den socialdemokratiska vänstern i omläggningen utan alltför mycket gnissel om rasism. För att inte prata om att invandringen har varit problematisk så definierar hon om problemet till att säga att invandringen ger klassklyftor. Migrationsproblem blir därmed en klassfråga. Och lösningarna därefter.
Socialdemokraternas lösningar handlar mycket om kommun och stat i samverkan, liksom materiella förutsättningar. Det handlar om andelen bostadsrätter och hyresrätter, statliga garantier för att bygga radhus, statliga medel för att rusta upp och mycket annat.
Lite av en favorit är att akademiker ska få förtur till att få lägenheter i utsatta områden. Kanske fördomsfullt, men den nyexade ingenjören, läraren eller ekonomen söker sig nog till andra områden liksom de nyexade från de områdena söker sig bort. Det är knappast bostadsköer som gör att Redar, Pascalidou och liknande debattörer inte bor i de utsatta områdena.
Redar har också krävt obligatorisk förskola från tre års ålder. Tanken är att bristfällig kunskap i svenska handikappar barn och tvingar man in barnen i förskola kan man lösa problemet. Det blir ett slags skolplikt från tre års ålder.
Att det inte kommer att hjälpa är uppenbart. Barn som går i förskola där 10 procent är svenskar kommer att få samma språkliga utveckling som om de leker med andra barn på lekplatsen. Språk är en social process som bygger på imitation. För att det ska fungera krävs stora mängder svenskspråkiga barn som skapar en språklig norm.
Lägger man till Redars förslag om att förbjuda privata förskolor blir den riktiga lösningen tydligare. Det handlar om bussningar och att vissa barn ska bli krockkuddar och språkliga mentorer för andra. Genom att stoppa privata alternativ gör man det svårt för föräldrarna att undvika att bli en del av experimentet.
Hela ansatsen är utopisk och fel. Problemen med segregerat boende är inte att folk bor en bit från varandra utan att svenskar sällan umgås med grannar på det sättet. Flyttar det in en familj från ett utanförskapsområde kommer det inte bli gemensamma middagar och vänskap eftersom svenskar sällan hittar sina vänner bland grannarna.
Moderaten Arin Karapet och sverigedemokraten Mattias Karlssons vänskap är ett bra exempel på att det socialt fungerar på ett annat sätt. Oftast lär vi känna våra vänner och de vi firar högtider med på helt andra sätt än att de är grannar. Så att bli grannar löser ändå inte problemen.
Läs även: En vänskap för integration
För Socialdemokraterna är Redars förslag mot segration ett stort steg tillbaka. Mot 70-talet och den tidens sociala ingenjörskonst. Det är stora lösningar som dras upp av politiker och som går från staten ner till folket.
Problemet är att det bygger på en vansinnig idé om hur vi skapar vänner, umgängen och sociala sammanhang. Vänskaper, umgängen och liknande är något som spontant växer fram och som ofta består över lång tid. Det går inte att reglera fram.
Människor söker sig dessutom ofta till andra som liknar dem. Svenskar i Costa del sol umgås med andra svenskar på samma sätt som andra grupper gör. Även i invandrartäta områden uppstår ofta gator eller hus som domineras av en folkgrupp.
I fall där det offentliga flyttar in människor som inte talar svenska, saknar gymnasieutbildning eller till och med läskunnighet, och det saknas gemensamt språk är förutsättningarna för vänskap dålig. Folk är helt enkelt för olika.
Konsekvensen av förslagen ser ut att bli ytterligare förlorade år, kombinerat med statliga pengar som slösas bort och barn som tvingas bli språkliga mentorer. Barn vars förskola i första hand inte handlar om deras utveckling utan om vad de kan ge andra barn.
Socialism är sällan vackert om man skrapar på ytan.
Läs även: Norrländsk grön industrialisering mot kollaps?
Stöd oss genom att bli prenumerant.
