Hjort: Andersson vann valet – men glömde att bilda regering

Andersson gav en tydlig bild innan valet. Hon skulle vara slutet på kaos. En stark ledare. Direkt efter valet hyllades hon som förhandlare. Hon utropades till valets vinnare. I stället för det politiska lugnet under Tidö kastar hon in oss i samma kaos som rådde sist hon styrde. Det är inget kaos hon håller på att avsluta. Det är ett kaos hon har skapat.

I går medgav hon att hon inte kan bilda en regering. Hon har misslyckats. Det är nog många som hoppas att det var tungt att medge. Den arrogans som präglade hennes segertal, som hon höll redan i augusti, stockar sig nu. Men man får hoppas att segertårtan var god.

Andersson har medgett att hon inte kan bilda regering. På torsdag får riksdagen bekräfta det. Hon går till sin egen votering som en som redan har förlorat. Fler och fler tror på nyval. Att vi ens diskuterar en sådan desperat nödlösning visar hur djup Anderssons låsning är.

För det Andersson samtidigt måste medge är något väldigt trivialt. Hon kan utropa sig till valets vinnare. Hon kan misslyckas med att bilda en regering. Men bara ett av dem kan vara sant åt gången. Misslyckas hon med att bilda regering så vann hon inte valet. Kanske ändras det, men nu är hon inte valets vinnare utan någon som misslyckats med att bilda regering. Andersson verkar tro att man kan vinna ett val utan att kunna regera på valresultatet.

Det är ett mönster hos Andersson. Första gången hon skulle bli statsminister tvingades hon begära sitt entledigande innan hon ens hade tillträtt. Nu var hon valets vinnare hela tiden, åtminstone tills hon skulle bli vald. En sådan inbilskhet är genant.

Och för att understryka hur Andersson har misslyckats meddelas att det inte blir någon rödgrön budget. Eftersom Andersson inte har lyckats få med Centern i diskussionerna väljer V i stället att stödja regeringens övergångsbudget. Så även om Andersson blir statsminister kommer hon att styra på någon annans budget. Återigen kan Andersson bli statsminister och ha en riksdag som inte vill ha hennes politik.

En övergångsbudget innebär ett politiskt förlorat år. Övergångsbudgeten är inte en politisk budget, utan en överföring av den gamla med vissa uppräkningar, eftersom övergångsregeringen snarare förvaltar än styr riket. Även om det blir en Tidöregering har de rödgröna kostat oss ett år med i bästa fall färre reformer, i sämsta fall uteblivna reformer.

Hon lovade slutet på ett kaos som ingen upplevde och blev i stället kaosets första kapitel. Den utlovade stabiliteten tycks onekligen avlägsen. Liksom löftet att ta Sverige på allvar. Men vi ska inte döma henne efter hennes ord, utan efter hennes handlingar.

Kanske hade hon sluppit ett förnedrande nederlag om hon hade tänkt på det här före valet. Antagligen hade hon framstått som mer stabil. Kontrasten mot Tidöpartierna, som samtalade i över ett år före valet, är mycket stor. Kontrasten i stabilitet är också tydlig.

Skillnaden är i grund och botten enkel. Andersson jagar en titel. Tidöpartierna ville styra Sverige bort från det kaos som växte fram under Löfven och Andersson. Partierna var överens om att det fick vara slut på till exempel skyhöga energipriser, brott och en havererad migration. Mot det står Anderssons dröm om Sagerska palatset och fyra partier som inte vill vara i samma rum och inte har något gemensamt mål.

Blickar vi framåt finns tre voteringar kvar efter den på torsdag. I dagsläget vann inte Andersson valet. Men vem gjorde det? Kristersson är lika uppenbart inte den som vann valet. Att ge uppdraget till honom är i dagsläget meningslöst och bortkastad tid. Inget har hänt sedan han begärde sitt entledigande.

Låsningen går mellan C och V. Då är Centern det enda parti som kan lösa den, och det finns bara ett sätt: S och M utan kantpartierna, med C som statsminister och medlare. Det är den vägen Thand Ringqvist pekar på. Låt henne pröva sin dröm i en votering, om inte annat så för att gallra bort alternativ.

Misslyckas Centern går frågan tillbaka till valvinnaren Andersson, som kanske kan övertala någon att släppa sina röda linjer.

Det fjärde och sista alternativet inför ett nyval är att pröva Tidöpartierna och se om det finns mer stöd för dem då. Faller det blir det nyval.

Det är symboliskt att dagen efter att Andersson medgav att hon har misslyckats är den 14 oktober. Det är årsdagen av Tidöavtalet. Då hade partierna inte bara löst frågan om vilka partier som skulle ingå i regeringen och vilket som skulle vara stöd, utan också förhandlat fram politiken.

Att sköta politiken så är att ta Sverige på allvar. Det borde Andersson lära av. Varje text du ser om svårigheterna att bilda regering är en påminnelse om Anderssons svek och misslyckande. Det borde inte vara så här kaotiskt, men Andersson valde det.

Läs även: Magdalena Anderssons fuskbygge

Följ mig gärna på X/Twitter