Hjort: Anderssons omöjliga ekvation – ett block som lever i ett evigt 2014

När socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson intervjuas i Agenda är det uppenbart att frågan om regeringsunderlag är besvärlig. Hon försöker skämta bort den genom att säga att alla borde ägna sig åt att lösa samhällsproblem snarare än att diskutera regeringsbildning. Sedan babblar hon vidare och radar upp samhällsproblem. Sitt eget stora problem försöker hon däremot dölja.

Oppositionsledaren Andersson försöker förminska regeringsfrågan. Hon talar hellre om sakfrågor och samhällsproblem än om mandat och majoriteter. Det låter ansvarsfullt. Men det är ett bländspel. I ett parlamentariskt system är vägen till lösningar alltid beroende av vilka man avser att regera med.

Hur problem kan lösas beror i hög grad på vilka man löser dem tillsammans med. Hur hon än vänder sig sitter rumpan där bak. Hon har egentligen inga självklara samarbetspartners – och tycks inte heller vilja ha några. Möjligen med undantag för Moderaterna.

Anderssons problem är att hon befinner sig i ett politiskt block som lever kvar i ett evigt 2014. Då ville alla stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Det är det enda som förenar dem. I de flesta politiska sakfrågor är de djupt oense.

Vänsterpartiet vill ha socialism på riktigt. Centerpartiet tror sig kunna tvinga fram Sveriges mest företagsvänliga regering. Miljöpartiet vill ställa om elproduktionen i grunden, förmodligen helst lägga ner den. Socialdemokraterna tycks oftast vilja lämna ytterkanterna och närma sig Tidö, Socialdemokratins ledning påminner ofta om trötta föräldrar på en lekpark.

De politiska ambitionerna hos vänstern går i olika riktningar. Det enda gemensamma är viljan att stänga SD ute. Hur styr man ett land på gemensam avsky?

Men även utestängande har en märkbar uppförsbacke. Det blev ingen avgörande demokratisk förändring efter Tidöavtalet, och i flera av de stora frågorna, till exempel migration och kriminalpolitik, står Socialdemokraterna ofta nära eller i linje med Tidöpartierna. Deras egna samarbetspartier befinner sig betydligt längre bort.

Konfliktlinjen går många gånger bortanför Socialdemokraterna, så att det i praktiken uppstår ett block bestående av Tidöpartierna plus S mot tre mindre partier.

För att bilda regering måste Andersson inte bara vinna ett val. Hon måste också presentera en trovärdig regeringskonstellation. Att jämka tre mindre partier med diametralt olika anspråk kräver mer än god vilja och gemensam avsky. Det kräver prioriteringar – och prioriteringar innebär att någon blir besviken. För att bli statsminister måste hon få med sig alla tre och samtidigt få fram en sammanhållen politik.

Att jämka dessa partier riskerar att få en enpartiregering ledd av Håkan Juholt att framstå som stabil. Om Centerpartiet ska få skattesänkningar, Miljöpartiet vindkraft, Vänsterpartiet straffskatter på miljardärer, och alla dessutom ska kompenseras för vad de andra får, då är risken uppenbar att resultatet blir kaos.

Därtill finns ett annat problem. Andersson har svårt att hålla ihop sitt eget parti. Hon vet att stora problem måste hanteras, men en betydande falang delar inte hennes linje. Klarar hon ens att hålla samman partiet? Socialdemokraterna är ett brett parti med starka falanger. I frågor som migration, rättspolitik och energiförsörjning är spänningarna tydliga. Att hålla ihop partiet samtidigt som hon förhandlar med tre krävande samarbetspartier är ingen liten uppgift.

Andersson framstår dessutom inte som någon skicklig förhandlare eller samlande ledare. Hon är mer en ilsken teknokrat än en lyssnande ledare med förmåga att balansera olika falanger. Hennes största framgång, att bli statsminister, möjliggjordes genom att köpa en politisk vilde till ett mycket högt pris. Frågan är om hon klarar regeringsförhandlingar till en hanterbar kostnad. Det är långt ifrån säkert. Hon blir statsminister, men hur går det för landet?

Att få ihop förhandlingarna blir svårt eftersom hennes politiska partners liknar ett politiskt plockepinn. Ger hon efter på en punkt rasar något i andra änden, och få delar håller ihop. Den första regeringskrisen kan mycket väl komma redan innan man ens enats om hur hårt man ska ta avstånd från Åkesson: Är han dum eller jättedum?

Ta den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet hoppas kunna beskatta miljardärer tills de handlar second hand. Centerpartiet motsätter sig varje skattehöjning. Andersson undviker att ge tydliga besked.

Detsamma gäller kriminalpolitiken, energipolitiken, kärnkraften och mycket annat. Alla har fasta positioner och vägrar backa. Ofta tycks Socialdemokraterna snarare vara ett femte Tidöparti än ledare för en opposition. Vänsterpartiet säger rakt ut att de uppfattar att Andersson vill behålla den politiska riktningen men byta till egna ministrar.

När Andersson säger att hon inte vill lova bort ministerposter före valet försöker hon framställa det som en principiell hållning om vem som ska sitta på vilken stol. I praktiken handlar det om en ovilja att ge besked innan valurnorna har stängts – av rädsla för att kompromisserna ska framstå som så motsägelsefulla att väljarna flyr i panik.

Men när valet närmar sig blir behovet av tydlighet större. För väljarna spelar det stor roll om Andersson är beredd att ge V veto över försvarspolitiken eller om MP får veto över energipolitiken. Regeringsfrågan kommer att bli central.

Därför borde också Kristersson ge klara besked om sitt regeringsunderlag och vara tydlig med vem som är statsministerkandidat. Det finns få skäl att dröja, och tydlighet skulle öka trycket på Andersson att svara med samma öppenhet.

När valet närmar sig blir regeringsfrågan avgörande. Det räcker inte att peka ut motståndaren. Den som vill leda landet måste också visa hur. Det är inte en taktisk detalj. Det är politikens kärna.

Läs även: Vad händer med gängen efter valet?

Följ mig gärna på X/Twitter