Hjort: Ännu ett Public service-haveri

Omplaceringen av kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker frågor som är större än ett enskilt personalärende. Den blottlägger ett system där olika redaktioner och chefer tillämpar olika måttstockar för politiska ställningstaganden.
Dumheterna inom public service fortsätter. Senast i raden finns kulturjournalisten Mårten Arndtzén, som omplacerats efter att ha ansetts ha gett uttryck för politiska ställningstaganden. Han får inte längre bevaka kulturpolitik eller leda programmet Kulturnytt.
Beslutet har orsakat stor ilska över den mångfald av måttstockar som finns inom public service, där det tycks finnas en tydlig skillnad mellan att ge uttryck för åsikter som lutar åt höger respektive vänster.
Enligt Arndtzén själv grundar sig omplaceringen bland annat i att han uppskattande delat en ledartext av Paulina Neuding om att sätta unga i fängelse, och uttryckt gillande över hur kulturministern Parisa Liljestrand hanterade en konflikt med delar av filmbranschen. Det är några steg från ren opartiskhet och framför allt ett sjumilakliv från var kulturjournalistiken brukar stå. Det är inte svårt att förstå att det provocerar. En grupp som är extremt homogen brukar ha svårt att tolerera avvikande åsikter.
Under onsdagskvällen framkom det dock att det var mer infekterat än vad det först verkade. Fokus kunde rapportera att det framförallt var frågan om Gaza som var grunden för bestraffningen. En fråga där mängder av journalister har tagit ställning, men åt ett annat håll.
Problemet är emellertid större än ett enskilt personalärende. Under lång tid har journalister inom public service gett uttryck för politiska sympatier som tydligt ligger åt vänster utan att detta lett till motsvarande konsekvenser. Korrespondenter som Cecilia Uddén har exempelvis vid upprepade tillfällen kritiserats för politiska ställningstaganden, utan att det fått några långtgående följder. Det är betydligt enklare att förstå hennes politiska ställningstaganden än många ledarsidors.
Ett annat exempel är det så kallade Gad-uppropet, där undertecknare hävdade att public service i praktiken ”bidrar till folkmord”. Den typen av formuleringar är betydligt mer drastiska än att dela en ledartext från en borgerlig skribent. Trots detta var reaktionerna från arbetsgivaren betydligt mildare, de till och med uteblev. Anses man har lutat åt att stödja Israel, då bestraffas man.
I en tid där stora delar av högern redan hyser misstro mot public service är det direkt oklokt att demonstrera att olika måttstockar faktiskt används. I ena fallet omplaceras man, i det andra är det fritt fram. Det är ett uppenbart hyckleri att man gör en sådan skillnad. Ingen kan se någon tydlig röd linje i det som sker. Tvärtom är det som uppenbart att olika chefer gör olika bedömningar, och att det dessutom spelar roll åt vilket håll man lutar politiskt.
Den chef som fattat beslutet i Arndtzén-ärendet, Peter O Nilsson, har också påpekat att det finns ett fyrtiotal ansvariga utgivare inom organisationen, var och en med eget mandat att tolka reglerna. När Nilsson får frågan hur han skulle hantera om en av hans medarbetare hade skrivit under Gad-uppropet uppstår en roande och påfallande stressad stämning. Han vill inte ta ställning i hypotetiska frågor. Ett alternativt sätt att tolka honom är att han inte vågar kritisera sina kollegor.
Utifrån är hela situationen som en fullständig dikeskörning. Det framstår som att man i panik försöker hantera en person som skapar obehaglig stämning i lunchrummet. En person som invaderar kollegornas ”safe space” med ett eko från en valmanskår som haft den dåliga smaken att rösta fram Tidöregeringen. Sådant kan väl inte tolereras?
Förklaringen blir pekoral. Många konstnärer har åsikter i frågan om barn i fängelse, därför blir ett ställningstagande känsligt. Får man ha favoritlag i fotboll? Eller tycka att rodel är en tråkig sport? Det kanske får någon stackars konstnär att känna sig provocerad.
Sveriges Radio förtjänar mängder av kritik för hur man agerar. Däremot landar kritiken delvis fel. Det stora felet är egentligen inte de skilda måttstockarna utan att det accepteras att det finns ett fyrtiotal ansvariga utgivare som går runt med sin egen måttstock. Det är ledningens avsaknad av styrning som skaver. Syftet kan inte vara att skapa ett system av små furstendömen där varje utgivare gör sin egen tolkning av regelverket. Principen måste rimligen vara att samma regler gäller överallt. Det kan inte vara lägre i tak på kulturnyheterna än på Ekot. Det är samma regelverk som styr bägge verksamheterna.
Därför handlar den verkliga frågan mindre om en enskild omplacering och mer om styrningen av hela verksamheten. Public service behöver ett gemensamt och tydligt regelverk för hur medarbetares offentliga ställningstaganden ska bedömas, och detta regelverk måste tillämpas konsekvent. Det finns en styrelse som måste hantera det här, och den måste se till att högsta ledningen hanterar frågan på största allvar.
Vi betalar miljarder i skatt varje år för att få opartiska nyheter. Fullständig opartiskhet är förstås en utopi, men den kan inte reduceras till varje chefs godtycke.
Frågan borde utredas externt och oberoende. Är det så att Ekot tillåter flera journalister att ta ställning men att Kultur inte tillåter finns ett uppenbart problem. Särskilt som ställningstagandena är åt olika håll.
De olika måttstockarna skadar uppenbart trovärdigheten, och när SR medger att det är något man är okej med måste styrelsen gå in och ge tydliga instruktioner. Det är löjeväckande att varje chef bestämmer vad som är opartiskhet och sedan förväntas inte lyssnarna se de olika måttstockarna. Kan inte ledningen hantera det ansvaret måste styrelsen byta ut ledningen.
Läs även: Myndigheter hindrar genomdrivande av politiska beslut
Följ mig gärna på X/Twitter