Hjort: Myndigheter hindrar genomdrivande av politiska beslut

I en intervju menar Sverigedemokraternas partiledare att många myndigheter har en ideologisk uppfattning som är starkare än lydnaden mot regeringen. Det är en allvarlig, men sannolikt rimlig, anklagelse.
I tisdagens Dagens Nyheter publiceras en lång och läsvärd intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Samtalet rör många ämnen, men ett tema sticker ut mer än de andra: relationen mellan politiken och myndigheterna.
Det Åkesson betonar är hur myndigheter är emot Sverigedemokraterna. Det finns ett motstånd som är ideologiskt. Åkesson återkommer till upplevelsen av ett motstånd inom statsförvaltningen. Myndigheter, menar han, präglas i vissa fall av en ideologisk hållning som hamnar i konflikt med hans parti. För den som följt svensk politik under längre tid är resonemanget inte helt främmande. Under lång tid har borgerligheten befunnit sig i ett slags lågintensivt krig mot myndigheter.
En viktig del i denna diskussion handlar om utnämningsmakten. Regeringar tillsätter generaldirektörer och andra nyckelpersoner, och därmed uppstår också frågan om politisk slagsida. När gränsen mellan förvaltning och politik suddas ut riskerar tilliten till den opolitiska tjänstemannarollen att försvagas.
Ingen har förmodligen lyckats förtränga hur socialdemokraten Dan Eliasson brakade genom myndighetssverige och skadade myndighet efter myndighet.
Ett annat exempel är Carin Jämtin, som tidigare styrde och ställde på Sida.
Men det finns fler exempel. Till exempel Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), myndigheten som sannolikt har svenskt rekord i finansiering av idiotiska projekt. Den leddes först av Alice Bah Kuhnke, för att sedan tas över av Lena Nyberg, som tidigare var statssekreterare åt Socialdemokraterna.
Den typen av rekryteringar väcker återkommande frågor om balansen mellan erfarenhet, lojalitet och politisk neutralitet. När ChatGPT räknar ihop myndighetschefer och politisk bakgrund är 55 procent socialdemokrater. Resten delas mellan de andra partierna, och Sverigedemokraterna har noll så långt som granskningen sträcker sig.
Det gör att all politik som inte är vänster tenderar att hamna i konflikt med myndigheter. Det finns mängder av tillfällen där det ser ut som att en politiker okynnesgrälar med en myndighetschef, men där det inte sägs i medierna att det rör sig om en före detta topp från Socialdemokraterna. Ny stol men samma hjärta.
Mot den bakgrunden blir Åkessons uttalanden om remissinstanser särskilt intressanta. I intervjun förklarar han varför han inte alltid fäster avgörande vikt vid deras invändningar:
– Nej. Det är samma instanser som har sett till att vi har de problem vi har i dag. De vill inte ha den här strama migrationspolitiken.
Han säger till Dagens Nyheter att vissa invändningar rör sig i ”blurriga tassemarker” juridiskt.
– Då är det inte juridik på riktigt. Då är det mer politik och grundläggande värderingar som spelar in.
Det är allvarlig kritik, eftersom vår demokrati vilar på en opolitisk administration som verkställer folkviljan, sådan den uttolkas av politiker. En myndighet med en egen agenda är ett slags angrepp på folkviljan och demokratin.
Ett uppmärksammat exempel var det så kallade ”Tjänstemannauppropet” 2018, där hundratals offentligt anställda uttryckte oro för hur vissa politiska beslut kunde krocka med deras tolkning av bland annat människors lika värde. För vissa vägde detta tyngre än folkviljan. De skulle obstruera vid ett maktskifte.
Retoriken låg nära den bredare debatt som under många år fördes om huruvida Sverigedemokraternas inflytande i politiken i sig skulle utgöra ett hot mot demokratin. Det är knappast förvånande att många av initiativen i denna diskussion hade kopplingar till personer med bakgrund i Socialdemokraterna.
Det är ett mönster som går igen. Chefer kommer ofta från Socialdemokraterna, och det finns en ideologi eller lojalitet i myndigheter som drar åt socialdemokratiskt håll och vill hålla Tidöpartierna borta. Den ideologin uppfattas som kärnan i demokratin – viktigare än vad folket säger i valen.
Den opolitiska förvaltningen är i grunden en stor styrka i den svenska modellen. Den skapar kontinuitet över val, regeringsskiften och politiska konflikter. Kompetens byggs upp över tid, och beslut kan genomföras utan att hela systemet skakas om efter varje val.
Förr eller senare kommer aktivismen att tvinga fram ett val: antingen har vi en politiserad förvaltning där människor sparkas efter valen, eller så blir myndigheterna opolitiska och följer den regering som styr.
Det är i hög grad myndigheterna som fattar det beslutet. Backar de behöver politikerna inte göra något. Men fortsätter den här konflikten kommer vi att behöva byta modell.
Läs även: Byråkratin kväver lantbruket
Följ mig gärna på X/Twitter