Vårbudgeten damp ner i går. Mycket av kommentarerna går i linje med vad som är förväntat men den makroekonomiska dimensionen i budget sticker ut från vanliga budgetar.

Men det kanske minst förvånande är att Socialdemokraterna anser att budgeten markerar ett förlorat år. Efter att ha undvikit att genomföra reformer under de åtta åren som föregick budgeten lämnade de efter sig en rusande inflation, problem med elförsörjning, kriminalitet som har blivit systemhotande. Därtill ett av världens högsta skattetryck, en av de högsta arbetslösheterna i EU, den lägsta prognosen för tillväxt i EU – faktiskt krympande ekonomi och över en miljon människor som inte försörjer sig själva. Men Socialdemokraterna tycker att årets budget är förlorad. Gissningvis kommer deras skuggbudget att innehålla poster som ”Guldet vid regnbågens slut” så att de kan satsa massor med pengar på reformer. För i den verkliga budgeten finns inget sådant.

Där finns också den kanske intressantaste biten i den makroekonomiska diskussionen kring budgeten, hur den beskrivs som en budget för en lågkonjunktur. Det är det inte, det är ingen lågkonjunktur nu. Vi är någonstans en bit efter toppen på en högkonjunktur. Även om förra regeringen körde arbetsmarknaden i botten med över sju procents arbetslöshet är sysselsättningen god. Varslen är få, inflationen är hög och viker inte och arbetsmarknaden är mer överhettad än i kris. Ännu.

Ekonomin har gått rakt in i en vägg, men på ett annat sätt. Det vi ser är inte en lågkonjunktur utan stagflation. Räntor stiger, inflationen stiger och konsumtionen viker. Krisen kommer sannolikt, men att tro att den här budgeten är en del av krisen är att bedra sig. Kanske är det ett exempel på att den senaste djupa krisen är 15 år bakom oss och att det då inte blev så allvarligt för svensk del. Då kunde Riksbanken parera mycket. I dag är det inte möjligt eftersom Riksbanken måste hålla inflationen i schack, vilket innebär räntor i intervallet 2–4 procent under ett par år.

Ett stort problem är det enorma utanförskapet. Skiftet att gå från att förvärvsarbeta till att leva på bidrag är i storleken 400 000 kr till 500 00 kr per år, beroende på vilken lön man har. Det gäller inverterat också. Att få bort människor från bidrag till att betala skatt ger väldigt positiva effekter för statskassan.

När vi nu går in i en lågkonjunktur blir kostnaden för arbetslöshet ungefär 40 miljarder kronor per 100 000 som blir bidragsförsörjda. Prognosen för arbetslöshet är 7,9 procent för i år, 8,3 procent för nästa år och 2025 sjunker det igen till 8,2 procent.

Regeringen är optimistisk – det blir en kort och inte särskilt djup lågkonjunktur. Dippen ökar arbetslösheten med någon procentenhet, trots höga räntor är det bara ett år med negativ tillväxt och det vänder snabbt. Man medger, vilket är bra, att det finns en betydande osäkerhet i prognosen.

En sådan osäkerhet är inflationen. Knäcks inte den kommer välståndet att eroderas ut. Men en annan osäkerhet som man tar lättare på är lånesidan i ekonomin. Fastighetsbolagen har massor av obligationer som förfaller i år. Mycket av dem är extremt förmånliga som gavs under pandemin. De ska nu omförhandlas till avsevärt högre räntor. Samtidigt viker handeln vilket gör att butiker får både mindre sålt och stigande hyror samtidigt. Risken för konkurser är uppenbar och då faller stressade fastighetsbolags inkomster. Parallellt ska hushållen omförhandla en väldigt stor del av de bundna lånen där lånekostnaden i sämsta fall mer än tredubblas. Även om det blir en begränsad tvångsförsäljning kommer konsumtionen att falla brant – pengar som förr gick till konsumtion som kläder, resturang etcetera går nu till räntor. Och där står butikerna med stigande hyror och kunder som inte kan shoppa.

I sämsta fall når det den rörelsen det finansiella systemet och hotar bankerna. Fler konkurser i fastighetssektorn, hushåll och kommersiellt, kan leda oss tillbaka till en situation som den på nittiotalet. Bankerna måste i så fall ytterligare höja räntor för att täcka förluster för dem som inte kan betala.

På detta finns all risk i typiska högkonjunktursprojekt som gröna satsningar, gröna obligationer och liknande som är underfinansierade eftersom de anses ha ett annat värde. Där har banker, pensionsbolag och andra företag mångmiljardbelopp som snabbt kan komma att bli värdelöst.

Har regeringen rätt i sin prognos att det, trots stagflation, bara blir en liten konjunkturdipp som läker ut på ett par år så är det inte så illa. Är det i stället så att det är så illa som det kan vara med en kris som byggs upp i fastighetssektorn och banksektorn kan Sverige stå inför en ny nittiotalskris.

Med ett utanförskap på över en miljon, stora grupper som är väldigt långt från arbetsmarknaden i en högkonjunktur och en regering som redan nu fegar ut på att till exempel röra A-kassan eller sjukförsäkringen ser det inte ut att bli en dipp.

Det här kommer inte att bli vackert.