Tidigt på fredagen före nyår dimper det ner en inbjudan till en digital pressträff om energi. Socialdemokraternas energipolitiske talesman Fredrik Olovsson ska presentera något. Valet av tid, strax före lunch sista dagen före nyår är speciell. Antingen är det en jättenyhet eller något som man inte vill att tidningarna ska ta. Det är inte utan förväntan.

Presskonferensen visade sig inte vara en besvikelse. Det var ett extranummer med Cirkus Socialdemokrati. En möjlig tolkning, dock ej bekräftad, är att Olovsson när han summerade året inte kommit upp i 15 minutes of shame utan behövde några extra minuter. Det var vad han fick.

Olovsson är smärtsamt obekväm på pressträffar. Det är det där lite krampaktiga presenterandet som påminner om någon som har blivit vuxen och går på komvux men aldrig riktigt kommit över skolans obehagliga redovisningar av grupparbeten. En tonåring fångad i en medelålders mans kropp. Lite så att man drömmer sig bort och önskar att man fick se charmen och livligheten på ett årsmöte för revisorer i en mindre stad.

Kanske är det Olovssons bakgrund som ”informationsassistent” som lärt honom att man ska upprepa sitt budskap flera gånger. Hans iver att upprepa sitt budskap når inte upp till Bosse Ringholms försäkran om att Inga-Britt Ahlenius själv uttryckt intresse för ett nytt uppdrag. Men Olovsson är inte långt efter i sina upprepade konstateranden om att regeringen sjabblar och missar tillfällen. För att visa bredden i sin repertoar smygs det även in flera ”SD-regeringen” och ”kulturkrig mot vindkraften”. Olovssons lyra är åtminstone fyrsträngad.

Det finns alltid något fascinerande med att se socialdemokrater kritisera regeringen för senfärdighet och att förlora tid. Men rättspolitik och energipolitik utmärker sig till och med där. Man kommer på sig själv med att sitta med öppen mun och stirra fascinerat.

För några veckor sedan rapporterade TV4 om den gigantiska konkursvåg som vindkraften står inför. Uppåt 1 000 vindkraftverk kan komma att gå i konkurs. Ett av de centrala problemen är att de är för många. När alla drar i gång uppstår överproduktion och priset på el faller snabbt och kraftigt, vilket leder till att ju mer det blåser desto billigare blir elen och i sämsta fall uppstår negativa priser. Självklart tjänar man inte pengar då.

Det är inte inte mer avancerad ekonomi än att förstå varför färskpotatis eller jordgubbar blir billigare under sommaren när fler och fler evererar.

Men Olovsson förstår inte. Han är i stället upprörd. Regeringen ger inte mer pengar och skyndar inte på utbyggnaden av vindkraft ännu mer. Enligt Olovssons beräkningar skulle det kunna täcka hela det svenska elunderskottet. Han glömmer att säga om det blåser, och om det blåser på så sätt att inte alla vindkraftverk drar i gång samtidigt.

Olovsson ger inte upp. Ett par till ”regeringen sjabblar” och sen över till att lokalbefolkning, alltså de som tvingas bo nära kraftverken, har för mycket att säga till om. Han åkallar den socialdemokratiska visionen om lite pengar till dem som bor nära men framförallt till lokalsamhället. Alltså att om kommunen kör över sin egen befolkning så betalar staten i bästa fall en simhall eller liknande. Eller åtminstone en del.

Det är en ganska machiavellisk syn på kommunalpolitik. De som bor långt från vindkraften vill ha simhallen och kör över dem som får oljud och annat. Söndra och härska i grön tappning.

Olovsson fick sina 15 minuter innan året tog slut. Med god marginal. Det var inte några nyheter egentligen utan mer en fråga om att nöta in att Socialdemokraterna inte är att lita på i energifrågor. Det är fortsatt utopisk politik och helt utan förmåga att förhålla sig till vad som händer och konsekvenser av beslut. Med 1 000 konkursmässiga vindkraftverk bedömer Socialdemokraterna att det är en framtidsbransch.

Men som extranummer för Cirkus Socialdemokrati var det inte illa. Olovsson är värd att ha ögonen på. Han kan med lite stöttning från partiet bli lika underhållande som den förre energiministern Khashayar Farmanbar. Dessvärre har nog Olovsson en möjlighet att bli än mer destruktiv om han får samma position efter nästa val.

Fast nästa år får de gärna ha trapetser som extranummer, något högtflygande och lite spännande. Clownerna är jätteduktiga men det börjar kännas som att de går på tomgång och kör samma sak om och om igen.