Frågan om Sverige ska dra tillbaka sitt erkännande av Palestina har diskuterats en massa fram och tillbaka sedan pogromen som terrorgruppen Hamas genomförde för strax över en vecka sedan. Tanken är att straffa Palestina för att de inte motverkar Hamas terror.

Om det ens går att dra tillbaka ett erkännande är svårt att säga. Generellt är det inte möjligt utan är begränsat för situationer som till exempel statskupper där styret skiftar från ett till ett annat. Till exempel erkände aldrig Storbritannien det polska styret under kommunismen utan menade att det lagliga styret var exilregeringen i London.

Även om det går att dra tillbaka erkännande är det också svårt att se nyttan i det. Sverige kommer att fortsätta ha kontakt med den palestinska administrationen, dela ut åtminstone humanitärt bistånd och på andra sätt förhålla sig till Palestina. Det blir en rent symbolisk handling med väldigt begränsad effekt. Att dra in biståndet är mer effektivt.

Att vifta med tillbakadraganden har också andra effekter. Sverige har kanske inte den internationella stjärnstatus som många till vänster föreställer sig, men vi ses som en seriös aktör. Börjas ett spel med att dra erkännande fram och tillbaka finns en risk att det sprider sig, vilket vore olyckligt. Då har vi snart Iran, Nordkorea och andra länder som ena dagen erkänner och andra dagar drar tillbaka och skapar en helt poänglös oro.

Ska ett erkännande dras tillbaka så bör det vara något som är långt mer kraftfullt än ett pressmeddelande. Då måste en alternativ representant för området utses som administrerar kontakter och annat, något som är svårt att göra i dagsläget. Varken Hamas eller Fatah är särskilt toleranta mot opposition.

Långt bättre är att ändra arbetet på den andra sidan – den israeliska. Där kan Sverige göra en skillnad och samtidigt förbättra.

Flytta svenska ambassaden till Jerusalem

Ett första steg är att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta ambassaden dit. Det är ett arbete som kan påbörjas redan nästa vecka. Sverige har redan ett konsulat i östra Jerusalem som kan fungera som provisorisk ambassad under flytten.

Ett andra steg är att lyfta frågan i EU och få hela EU att ställa sig bakom en flytt. Det är dels möjligt, dels en långt rimligare idé än Margot Wallströms tramsiga dröm om att världen skulle följa efter Sverige i erkännandet av Palestina.

Ytterligare en fråga som bör hanteras är de uppgifter som finns om att Sida redan på 90-talet fick information om att en betydande del av svenskt bistånd förskingrades. Det stod klart för Sida redan då att Arafat, den dåvarande ledaren för socialdemokratiska Fatah, byggde en polisstat och struntade i demokratisering.

Rapporten släpptes senare och under Carin Jämtins tid som biståndsminister några år senare gjorde oppositionen försök att få inblick i biståndet till Palestina. Jämtin dyker upp ett tiotal år senare som GD för biståndsorganet Sida, så man kan gissa hur effektivt arbetet mot korruption och för demokrati var.

Men en enkel lösning vore att flytta allt palestinskt bistånd tills Palestina anses som en fullvärdig demokrati, direkt till UD eller Riksrevisionen för att aldrig ha pengarna nära aktivister. Då kan biståndet slås av och på utifrån hur det sker framsteg. Först framsteg, sedan pengar. Vill inte Palestina göra framsteg finns enorma behov av pengar i Ukraina.

Men den absoluta insikten som den senaste pogromen måste ge Sverige är att behandla Palestina som en vuxen aktör och inte sitta fast i en myt om att utveckling krävs. Vill Palestina ha stöd eller hjälp till Sverige krävs stora förändringar och en tydlig kamp mot terrorism och för fred och demokrati.

Sverige kommer inte längre att årtionde efter årtionde betala för korruption, terrorism och rasistiska mord på judar.

Läs även: Den palestinska ledningen permanentar konflikten