Konflikten i och kring Israel består av en väldig mängd komponenter och delar, för mycket för att rymma i en enda bok, än mindre i en artikel. Men några aspekter av konflikten är centrala.

Ibland talas det om kvalitativa och kvantitativa statsbildningar. De kvalitativa har ett väldigt kraftigt fokus på att lyfta sina medborgares livskvalitet – välfärdsstaterna är exempel på det. Sådana stater är nästan allltid mogna demokratier. De kvantitativa har andra mål – makt, expansion eller liknande. Typiska exempel är Ryssland, Iran, Nordkorea och andra stater där den styrande eliten fokuserar på annat än medborgarnas väl.

Den palestinska eliten, alltså de som styr, är ett exempel på en kvantitativ rörelse. Statens övergripande mål är att bilda en stat från floden till havet, alltså att utplåna Israel. Det målet har företräde framför satsningar på sjukvård, skola eller enkla saker som fungerande el och vatten. Kampen mot Israel har prioritet framför medborgarnas väl. Pengarna går till vapen snarare än att ge medborgarna ett gott liv.

Anekdotiskt kommer vårt ord ”välfärd” från det. Det växer fram ur nationalekonomin för ungefär hundra år sedan när man i den anglosaxiska delen av världen börjar diskutera konflikten i att staten producerar ”warfare” alltså krigsmateriel eller ”welfare” allt som befolkningen mår bra av från smör och bröd till sjukvård, dagis och skolor.

Theodor Herzl, sionismens grundare, menade att även den minsta judiska staten är en seger. För den palestinska eliten är de senaste 70 åren en enda kamp mot Israel utan fokus på att göra livet bättre för de egna medborgarna. Ett paradis finns på andra sidan kullen, bara judarna försvinner så att det blir en enda stat mellan floden och havet. En muslimsk stat.

Där finns en fundamental skillnad mellan den israeliska och palestinska statsbildningen. Trots flera krig, att den är omgiven av fiender som vill utplåna den, så lägger den israeliska staten sitt fokus på medborgarna.

För den palestinska eliten är det annorlunda. Pengar som kunde gått till el, vatten, sjukvård och mycket annat går i stället till vapen för att hålla i gång en konflikt som pågått i generationer, som hållit både demokrati och välstånd borta. Enda undantaget från denna regel är de stora pengar som går till ledarnas lyxliv och förmögenhetsbyggande. Yassir Arafat blev mångmiljardär och Abbas månadslön är dubbelt så hög som USA:s president Bidens.

Kravet på allt mellan floden och havet har en annan mer praktisk komplikation. Om den palestinska eliten accepterar en tvåstatslösning måste den ge upp kravet på mer mark. Det går inte att få till en sådan lösning och sen vilja ha mer mark eller acceptera fortsatt terrorism utan då måste allt få ett slut. Resten av världen kommer att kräva det – liksom att blir det varaktig fred så kommer det att resas krav på demokrati, kamp mot korruption och annat också.

Fred kommer att medföra krav på social omvälvning, på rättigheter, demokrati och en massa annat så precis som i fall som Nordkorea eller Kuba gynnas en styrande elit av en konflikt som är utdragen medan folket förlorar stort.

För den eliten är det viktigare att nästa generation behåller konflikten än att det kommer en lösning. Därför blir det rimligt med skolböcker för småbarn som hyllar martyrer, skolor som döps efter terrorister och löner som betalas ut till terrorister. Att nästa generation fortsätter kampen för att utplåna Israel, upprättandet av från floden till havet, är viktigare än att nästa generation får bra skolor, demokrati, rättstat och liknande frågor.

På den israeliska sidan har priset för fred varierat men nästan alltid funnits där. Bitvis har Israel varit beredda att släppa hela Västbanken så när som på några kvadratkilometer som har extremt viktig religiös betydelse. Men varje gång möts de av ett nej.

Problemet är att på den palestinska sidan, hos eliten först Arafat och sen Abbas, finns ingen möjlighet till fred. De vill ha ett Palestina från floden till havet och då går det inte att komma vidare. För att få en bättre möjlighet till fred krävs ett skifte till en mjukare hållning i den palestinska ledningen. En palestinsk elit som säger sig vilja ha fred och välja folkets väl framför att expandera. En ledning som hellre bygger en stat inom realistiska gränser än som hoppas på allt om en generation. Och är beredd att offra en generation.

Så länge Palestina företräds av personer som Arafat, Abbas och den blandning av nazism och islamism som Hamas utgör, är det låst. För att kunna få en fred krävs att båda sidor vill ha fred.

Det finns också en annan komplicerande faktor. Sedan 1948 har det funnits ett krav på återvändande. I dag är det barnbarn och barnbarnsbarn som driver det kravet. Jämför man med andra konflikter från ungefär samma tid så har sådana krav släppts och flyktinggrupperna har integrerats i andra länder. Finland har inte anspråk på Karelen, Tyskland på Sudet, Danzig eller Königsberg i dag.

Ett krav i dag på att fördriva polackerna från Gdansk och återställa den som tysk stad vore absurt för nästan alla. I fallet Palestina har dock sådana krav behållits och de länder som tagit emot flyktingar i närområdet har inte haft krav på att integrera dem. Så utanförskapet och flyktingskapet ärvs i generation efter generation. Det är förmodligen en fråga som inte kan lösas genom en debatt utan bara praktiskt där man ger upp kraven. Precis som skett i många andra konflikter.