När det blir tungt för Socialdemokraterna lyfts ofta Ingvar Carlsson fram. Det är en sällsynt dålig person att lyfta fram. Han umgicks med diktatorer, kunde inte välja mellan Gorbatjov och Reagan och svek balternas kamp mot sovjetisk ockupation. Att fota Carlsson vore ett bra steg för Socialdemokraterna att göra upp med sin historia.
Socialdemokraterna har en märklig ritual. När det krisar så skakar de fram Ingvar Carlsson, som säger något. Så ska det bli bra igen. Kanske är det en hyllning till en gammal patriark som alla kan enas kring. Kanske är det ett sätt att lindra fantomsmärtorna från tiden då Socialdemokraterna var ett 40-procentsparti. I vilket fall är det en märklig rit. Kanske finns det ett eko från förr när socialdemokratin var enad.
Ett skämt kring Carlssons ansiktsform gav honom smeknamnet Foten. Socialdemokraterna hanterade skämtet väl och tryckte upp fotformade knappar med texten ”Fotfolket”. Det finns förmodligen en förklaring i det skämtet till varför socialdemokratin sprack och stora delar blev sverigedemokrater. Många fick nog av att ge sin röst vart fjärde år och däremellan marschera i takt.
Men nu dammades Carlsson av igen. Han fick låna Socialdemokraternas Facebook-konto en stund. Han är en av många som är oroade av en svag regering. Bara tre mandats övervikt. Och beroende av Sverigedemokraterna. Annat var det med hans minoritetsregeringar som var beroende av VPK på den tiden de hade starka kopplingar till Sovjet.
Men det som oroar honom mest är att Miljödepartementet läggs ner. Carlsson var den som skapade departementet. Ett nedlagt miljödepartement kommer allvarligt att hota tjänstemannaaktivismen.
Men varför ska man damma av Carlsson nu? Carlsson borde vara den siste socialdemokratin vill förknippas med. Han är allt det som de helst inte vill påminnas om.
När Carlsson regerade stod världen klämd mellan två stormakter – Sovjet och USA. Båda hade sina allierade och det var ett kallt krig mellan Warszawapakten och Nato. Carlsson kunde inte välja. Bokstavligen. Vår utrikespolitik kallades, om man gillade den, neutralitet. Var man mindre förtjust så var det likgiltighet. Reagan eller Gorbatjov borde inte vara ett svårt val. Liksom Honecker eller Kohl. Men Carlsson lyckades aldrig välja.
Inte heller kunde han välja rätt om baltstaterna, Ukraina och flera andra länder som var ockuperade av Sovjet. Hans utrikesminister satt i tv och kallade de frihetshjältar som vågade sina liv eller dog för ”en högljudd minoritet”. Och man försäkrade att folk både var lyckliga i Sovjet och ville tillhöra Sovjet. Att välja borde inte ha varit så svårt.
Däremot kunde han välja vänner på andra ställen. På en närmast ikonisk pressbild vandrar Ingvar Carlsson på ett besök hand i hand med Zimbabwes diktator Robert Mugabe. Det var då känt att Mugabes femte brigad hade bedrivit etniska massmord. Uppskattningsvis 20 000 människor hade mördats.
Bredvid sig på kortet som Ingvar Carlsson postade på Facebook sitter Birgitta Dahl. Carlsson är stolt över henne. Hon var Sveriges första miljöminister. Hon var också förnekare av Kambodjas folkmord. Röda khmererna mördade någonstans mellan 1,7 och 3 miljoner människor. Dahl beskrev det som lögn och spekulation. Långt senare har hon dock visat ånger.
Carlsson hade också starka synpunkter på migrationspolitiken. I det så kallade luciabeslutet stängde han gränsen för alla utom FN-flyktingar. Bakgrunden var att under ett halvår hade ungefär 20 000 flyktingar sökt asyl i Sverige.
Carlssons år vid makten liknar ganska mycket det som varnas för i de mörkaste av kommentarer nu. Flyktingstopp, umgänge med diktatorer och svårt att välja sida. Att Socialdemokraterna ser honom som sin gamle patriark som då och då kommer tillbaka i rampljuset för att ena är jättekonstigt. Carlsson, liksom Dahl, borde vara figurer som står extra högt upp i giftskåpet.
Att göra sig av med Carlsson, att fota Foten, är en viktig del i Socialdemokraternas uppgörelse med den egna historien. Socialdemokraterna kan inte hylla sådana ledare.
