Barn krossar ett skyltfönster till ett konditori i Akalla. Det handlar inte bara om stökiga barn. Den handlar om ett samhälle där allt fler vuxna verkar rädda för att upprätthålla helt vanliga gränser. Politiker talar gärna om att stoppa nyrekryteringen till kriminalitet. Men få verkar vilja tala om den punkt där allt börjar: när barn lär sig att vuxna människor ändå inte ingriper.
Har Magdalena Andersson eller Teresa Carvalho varit i Akalla den senaste tiden?
Frågan är förstås retorisk. Politiker av den kalibern åker inte till ett litet konditori för att titta på ett krossat skyltfönster. De håller presskonferenser i stället.
Men kanske borde de ändå ha åkt dit.
I Akalla finns ett konditori som heter Kaveh. Förr brukade personalen bjuda kunder på små smakprov — en kaka här, en kaka där. Ett litet uttryck för en nästan gammaldags vänlighet. En enorm kontrast till gängbrottslighetens grymhet.
Sedan upptäckte en grupp barn gratisproverna.
Barnen är inte gamla nog för att köra bil eller rösta. De är någonstans från åttaårsåldern och upp i mellanstadieåldern. Men gamla nog för att trakassera personal och gäster när de inte får gratis kakor. Gamla nog för att skrika, sparka på dörrar och kasta föremål mot skyltfönster. Gamla nog för att skrämma kunder och bråka med dem.
Kulmen kom i januari. Ett skyltfönster krossades. Det kostade omkring 50 000 kronor.
Omvärlden reagerade. Man skulle prata med barnen. Skolan kontaktades. Förmodligen efterlystes dialog. Den politiska oppositionen reagerade mot de styrande Socialdemokraterna och menade att detta var ett resultat av indragna ordningsvakter. Förmodligen har de en poäng.
På den närliggande skolan säger man att man arbetar med situationen. Polis och fältassistenter är inkopplade. Socialdemokratiska politiker talar om samtal mellan skola och föräldrar. Biträdande finansborgarrådet Andreas Österberg (S) förväntar sig att skolorna pratar med eleverna och att föräldrarna pratar med sina barn. Det är stora förväntningar, men ganska otydligt på vad.
Och visst. Att prata är säkert en utmärkt metod för de barn som mest råkat missa informationen om att man inte får kasta saker genom skyltfönster.
Problemet är bara att många människor numera verkar oförmögna att säga det uppenbara: barnen vet mycket väl att det de gör är fel och gör det ändå.
Det är där Magdalena Andersson och Teresa Carvalho kommer in i bilden.
Under åratal har Socialdemokraterna talat om att stoppa nyrekryteringen till brottslighet. Politiker förfäras i tv-soffor, talar om fritidsgårdar, tidiga insatser och vikten av närvarande vuxna. Ibland låter det som att kriminalitet uppstår för att någon tonåring inte fått tillräckligt många pizzakvällar med kommunala projektledare. Här skulle man kunna göra sådana insatser som Andersson och Carvalho tror på.
Ett annat sätt att se på barnen som begår brott är att samhället har slutat sätta gränser. Inte bara staten eller det offentliga, utan samhället i stort.
Att vuxenvärlden blivit rädd för vuxenhet.
För varje gång småbrott ursäktas som social problematik lär man också ut något till barnen som står och sparkar på dörrarna till ett konditori i Akalla: att offentligheten tvekar. Att vuxna människor inte riktigt tänker ingripa. Att någon annan alltid bär ansvaret. Men också enklare saker, som att det går veckor mellan trakasserierna och ens konsekvenser i form av prat.
Konditoriägaren får ta konsekvenserna. Gästerna får stå ut med skriken. Personalen får känna oro på jobbet. Och politiken fortsätter tala om ”förebyggande arbete”, som om samhällets största problem vore brist på workshops, seminarier och presskonferenser. Kan inte de som pratar om att stoppa nyrekryteringen bli konkreta nu och berätta hur situationen ska hanteras? Kliver Andersson in och pekar med hela handen kan hon säkert få sina kommunalråd att ställa upp på hennes förslag.
Här hade Andersson och Carvalho faktiskt haft möjlighet att visa något annat och låta Stockholm bli ett skyltfönster för hur man stoppade nyrekryteringen.
Inte fler presskonferenser om trygghet. Inte fler formuleringar om samverkan och social hållbarhet. Utan den kanske mest grundläggande princip som finns: att barn måste lära sig att det finns gränser och att samhället tänker upprätthålla dem.
För det är ju så nyrekryteringen börjar. Inte med automatvapen. Utan med vuxna som tittar bort när barn gör sönder ett skyltfönster.
Läs även: Staten sa nej till uppehållstillstånd 47 gånger, men menade det aldrig
Följ mig gärna på X/Twitter
