På tisdagen hade riksdagen en särskild debatt om ”förtroendeskadlig partifinansiering”. Bakom det tillknölade namnet finns en debatt som i huvudsak rör Socialdemokraternas spelmissbruk, men frågan hade gjorts lite bredare.

Inte oväntat blev det aldrig någon diskussion om att lösa ett problem, i stället blev det något slags inofficiellt svenskt mästerskap i whataboutism. Socialdemokraternas Lena Hallengren gjorde allt för att framstå som lycklig över att hon äntligen fick prata om att Gunnar Strömer hade haft tveksam rådgivning inför valet om hur man donerar pengar anonymt till Moderaterna. Något som flera andra partier, inklusive Socialdemokraterna, också gjorde.

Så vad Hallengren försökte göra var att upprepa att Socialdemokraterna är transparenta med lotterierna, att de har löst alla problem men att Moderaterna är värre eftersom de också var öppna för att runda reglerna i valet. Få uppfattar nog att lura pensionärer som det mindre allvarliga.

Hallengren var som en ilsken chihuahua. Inget är Socialdemokraternas fel, att prata om deras spel tar uppmärksamhet från miljö, inflation och annat. Något som blev ännu löjligare med tanke på den beaktningsvärda energin hon lade på att argumentera för att ge anonymt till partier (vilket borde vara en rättighet) är värre än att blåsa gamla, dementa och andra på pengar. För Hallengren var det enkelt att ta ställning mellan frivilliga gåvor och lurade äldre.

Att tanken var att anfall är bästa försvar blev tydligt redan på morgonen när Annika Strandhäll tjuvstartade med att angripa Gunnar Strömmer. Socialdemokraternas linje är att de upprepar att de har tagit ansvar och sen angriper de andra. Under dagen har flera liknande försök gjorts från Socialdemokraterna att förskjuta fokus.

Socialdemokraternas internationella och närmast industriella spelförsäljning är unik. Det finns inget i svensk politik som är dess motstycke. Skandalerna har duggat tätt sedan mitten av nittiotalet med allt från upp mot tiotusen som har drivits till kronofogden via lottprenumerationer sålda till barn till hur man har givit sig på äldre.

Socialdemokraternas retoriska försök att vara ett parti som står upp för de svaga är i kraftig kontrast till den verklighet där de med hjälp av kriminella säljer lotter på kredit till spelmissbrukare, fattiga och skuldsatta. Ska man sammanfatta en sensmoral så blir det: Gärna hjälp åt de svaga, men först ett rejält arvode. Socialdemokraterna har blivit vår tids rövarbaroner.

Den socialdemokratiske partikassören Joakim Jonsson har arbetat med metoder som hade generat Joakim von Anka. Det har varit mycket aggressiv försäljning med resor till call centret för att hålla arbetet i gång och de aggressiva manusen för försäljning har godkänts av partiet. De visste precis vad de gjorde, vilket också betyder att de tycker att det är moraliskt rätt att göra så.

I hela debatten fanns en smärtsamt tydlig uppdelning, inte mellan rätt och fel eller anständighet och oanständighet utan mellan Tidö och opposition. Det var väldigt tydligt att är man emot Tidöpartierna så accepterar man att S säljer lotter på kredit till spelmissbrukare, fattiga och skuldsatta.

I stället för att försöka hantera problemet med lurade äldre slöt oppositionen lojalt upp. Det fanns inte tydliga krav på Socialdemokrater utan en tro på att de kommer att lösa problemen kring sina spel.

Från 1995 har det funnits många tillfällen om man hade velat åtgärda problemen. 2001 skrev Kjell Olof Feldt på DN debatt om hur S missbrukade sin makt för att gynna sina spel.

20 år senare har vi hunnit med en lång rad skandaler och Socialdemokraternas ovilja att lösa problemen är uppenbara. Det handlar helt enkelt om för mycket pengar – Socialdemokratin lider av spelberoende. Men, och det är ett viktigt men, hade S på samma sätt som resten av branschen klarat att sköta sig. Om de ville.

MP var snällt godtrogna och menade att lotterierna ska ses som allmännyttiga. För de flesta är att lura pensionärer för ett partis räkning snarare egennytta.

Lika märkliga var C:s perspektiv. Centerpartisten Malin Björk var tidigare åklagare och beskrev hur hon läste DN och satte morgonkaffet i halsen. Hon tyckte att inte minst likheten med de bedragare hon mött i domstol var slående. Men där tog det stopp. Hon krävde inte att pengar betalas tillbaka, eller att lotterierna avslutas en gång för alla, faktiskt inte ens att alla prenumerationer ska avslutas. Inget sådant utan tvärtom så stödjer hon fortfarande Socialdemokraterna som regeringsparti.

Det är en komplicerad fråga att reda ut Socialdemokraternas spelskandal och det är mycket som måste rättas till. Det mest självklara är en oberoende granskning. Socialdemokraterna borde hyra in en revisionsbyrå som går till botten med vilka som visste vad och vilka som godkände olika saker. Samma sak med pengarna. Hur mycket har kommit in med tveksamma metoder och hur ska de återbördas till de som har blivit lurade? Men Socialdemokraterna vägrar en oberoende granskning. Varför kan man bara spekulera om.

Magdalena Andersson måste också kliva fram och börja räta ut frågetecken. Det håller inte att hon gömmer sig. Hon måste svara på vad hon gjorde mellan 2023 när manus till telesäljarna vare uppe i media och fram till nu. I över ett år har alla som läser tidningar känt till de manus och metoder som används. Vad gjorde Andersson under den tiden för att försäkra sig om att det inte skulle ske igen? Hur kunde det ske igen? Vilka har hon givit i uppdrag att vakta så att det sker snyggt? Varför har metoderna för att få in mycket stora delar av partiets finansiering inte diskuterats i partistyrelsen?

Det kanske enklaste sättet för Andersson att återskapa förtroendet för Socialdemokraternas spel är att lova att omedelbart avgå om det uppdagas en enda skandal till. Att hon blir garanten för att det sköts snyggt och att ansvaret är hennes.

Läs även: Antisemitismen relativeras bort