När bland annat Bill Gates meddelade att han skulle stötta en satsning på E-etanol i Örnsköldsvik beskrevs det som att världens blickar riktades dit. Det var kanske att unna sig en artistisk överdrift. Men för bygdens politiker fanns det en känsla av att allt skulle bli bra, de var räddade.

Med fabriken skulle välståndet komma. Höginkomsttagare som betalar skatt, jobb i servicesektorn och mycket annat. Projektet Flagship One skulle ta Örnsköldsvik både in i framtiden och ombord på den norrländska återindustrialiseringen. Flagship One skulle bli början på att bygga ett bioekonomiskt nav.

Men så blev det inte. I stället meddelade danska Ørsted att det inte blir något. Projektet är nedlagt. Marknaden som Flagship One skulle in på finns helt enkelt inte.

Besvikelsen måste vara närmast fysiskt manifesterad. Politikerna var ju så glada, och så stolta. Örnsköldsvik skulle ju bli ett bioekonominav.

– Strålkastarna sattes verkligen på Örnsköldsvik som en intressant plats för gröna framtidsinvesteringar, sa Anna-Britta Åkerlind (C), kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande när satsningarna presenterades.

Kanske var förhoppningarna uppskruvade. Konkret var det en investering på under två miljarder och med en ganska begränsad effekt på sysselsättning. Men att ha Bill Gates på sin sida skulle bli en språngbräda för Örnsköldsvik.

– Världen är stor och att vi har nått genom bruset tack vare investeringen från Bill Gates gör att vi förhoppningsvis får ökat intresse och kan locka fler företag till oss, sa näringslivschefen Fredrik Holmgren i kommunens pressmeddelande.

Kanske fanns det ett drag av hybris i tron på att Gates skulle bli en dörröppnare och sätta Örnsköldsvik i det internationella strålkastarskenet eller att det internationella bruset skulle stabilisera sig så att Örnsköldsvik skulle bli synligt internationellt. När Gates meddelade sin investering var Flagship one ett av femton projekt som fick dela på 240 miljoner euro. Bara i den investeringen fanns det 14 andra som slogs om uppmärksamheten.

Projektet sjönk ihop som en sufflé. Kanske inte helt förvånande. Gates satsning som skulle dra till sig andra företag blev aldrig av. Man lockade inte ens till sig företaget som skulle locka till sig andra.

Norrland har gott om sådana här projekt. De stora är de mest kända – Hybrit, Northvolt och H2 Green Steel. Men det finns flera mindre också. De har också ofta stora behov av el men osäker leverans och olika former av grön finansiering. Det är inte en vild gissning att fler av dem aldrig kommer att nå sina drömmars mål.

– Men det har hänt saker på marknaden sedan dess som vi nu ser effekterna av, sa Örnsköldsviks centerpartistiska kommunalråd Anna-Britta Åkerlind till TT.

Hoppsan. Det hände saker på marknaden. Det är ett av väldigt många skäl till att man inte ska blanda politik och företagande. Det blir lätt hoppsan. Lägger man in mer pengar, satsar hårdare och sätter allt på ett kort då kan det verkligen gå illa.

För Örnsköldsviks Flagship One är som sagt en ganska liten investering. Drömmen om att bli ett bioekonomiskt nav hann inte blomma ut i en fokalpunkt för offentliga medel. Det är bra, inte bara för kommunen utan för skattebetalare mer generellt.

Men Örnsköldsvik är en viktig signal för hela den gröna bubblan. Saker händer, marknader finns inte utan beräknas eller snarare hoppas uppstå.

Ett exempel är Northvolt som rapporteras ha stora problem att få in pengar. Bolaget behöver få in 15 miljarder men det går märkligt nog tufft. Investerare tycks vara mer intresserade av olyckor, dödsfall, att stora kunder lämnar, förluster och liknande petitesser än av grön återindustrialisering. Vilket man kan förstå. Törs man gissa att det kommer att ges offentliga medel om det misslyckas med privata?

I juni skrotades planerna på en Northvoltfabrik i Borlänge. En situation som påminner om Örnsköldsvik och som inte heller kommer att bli den sista. Den gröna omställningen verkar inte följa planen med att ge välstånd i form av både guld och gröna skogar. I stället blir allt fler projekt aldrig av.

Att investeringar försvinner händer. Både riktiga investeringar och investeringar som kommer från offentliga medel.

De gröna investeringarna verkar vara spetsade med drömmar om ett paradis som gör dem farliga. Det uppstår en yra där varje form av säkerhetstänkande räknas som blasfemi i stället för att vara sunt.

I Boden har den kommunala belåningen rusat genom taket för att ha öppna armar för H2 Green Steel. Mellan 2017 och 2021 ökade skulderna från 88 miljoner till 580 miljoner kronor och de fortsätter att rusa. Varje kommuninvånare var skuldsatt med 68 000 kronor i fjol. År 2027 beräknas skulden ha nått 2,3 miljarder kronor. På tio år är det en ökning från 88 miljoner till över två miljarder. Det S-märkta kommunalrådet menar att skulden ska betas av allt efter som. Det låter varken som en vattentät eller unik plan.

Det är mycket välfärd som kommer att gå till långivare. Särskilt smärtsamt kommer det bli om det inte blir så lönsamt som kommunen hoppas på. Om företaget inte blir stort, vem ska då betala räntor och amortera?

Risken är att det inom ett par år kommer att krävas en statlig kommunakut för att stötta de kommuner som dragits in i ett grönt rus och skuldsatt sig.

Då får vi alla betala.

Läs även: En sönderbombad sverigebild