Hjort: Det finns inga genvägar till rikedom

OS fångar just nu en stor del av mänskligheten. Uppskattningar talar om att nästan var femte levande människa kommer att se delar av sportfesten. Det finns något fascinerande i hur hårt arbete kan få människor att prestera.

Sportstjärnornas arbete är tydligt. Ju hårdare de sliter, desto större chans har de att lyckas och ta den där medaljen de vill ha. Träning ger färdighet.

Detta är en insikt få ifrågasätter på löparbanan eller i simbassängen. Sambandet mellan nedlagda timmar och uppnådda resultat är både tydligt och uppenbart, om än inte linjärt. Utveckling kräver möda. Ambition utan arbete förblir just ambition.

När det kommer till ekonomi tycks sådana tankar ofta vara som bortblåsta. Framför allt hos socialister finns en föreställning om att det finns mängder av genvägar till rikedom som inte går via arbete. Det är en ironi, med tanke på Marx och hans fixering vid arbete som värdeskapande.

I Tyskland märks nu en växande oro. Företag och ekonomer varnar för att den europeiska modellen – byggd på flit, ansvar och konkurrenskraft – försvagas när arbetsutbudet minskar. Näringslivet börjar mobilisera när man ser utvecklingen. Demografi och politiska signaler pekar i samma riktning: färre arbetade timmar och högre kostnader. Det är en kombination som riskerar att göra Tyskland fattigare.

Problemen liknar dem Sverige har. En del av vänstern driver linjen att det inte behövs särskilt mycket arbete. I Sverige finns till exempel krav på slopad karens och arbetstidsförkortning. Förslag som i praktiken innebär att färre timmar arbetas.

Det grundläggande problemet är att det arbetas för få timmar. Produktivitetsökningar kan bära mycket, men inte allt. När vi blir äldre, ställer krav på god vård och befolkningen samtidigt arbetar mindre går kalkylen inte ihop. När utgifterna växer snabbare än de arbetade timmarna uppstår ett underskott som inte kan trollas bort.

Att välfärden kräver arbete är i grunden enkelt att förstå. Om alla svenskar hade ett halvtidsjobb extra skulle vi bli rikare. Om alla arbetade halvtid skulle vi bli fattigare. Hur mycket vi arbetar spelar roll. Det är inte den enda faktorn bakom välstånd, men en av de viktigaste.

Behovet av arbete handlar inte bara om individens möjlighet till större rikedom, utan också om den välfärdsmodell Sverige har valt. Den enskilde bär ett begränsat direkt ansvar för sin konsumtion av välfärd; den finansieras i stället gemensamt via skatt. Det märks tydligt i debatten om pensionsåldern, där den måste höjas för att kostnaderna ska vara hållbara.

Moderaterna sade häromdagen att de vill att Sverige ska bli rikast i EU. Ganska snabbt följde diskussionen om hur en sådan reformagenda skulle se ut.

Det är inte jättekomplicerat, en del är sänkt skatt och en annan central del måste vara att öka de arbetade timmarna. Fler arbetade timmar och ökade incitament att arbeta mer.

Både på individuell och nationell nivå. Fler måste komma i arbete, och de som arbetar måste arbeta mer. Det är en radikalt annorlunda agenda än den som socialisterna driver.

Moderaternas ambition är därför inte bara en slogan, utan en prövosten. En trovärdig reformagenda måste ta arbetslinjen på allvar i dess mest konkreta mening: fler i arbete och fler arbetade timmar. Frågan är om partiet är berett att tydligt säga de obekväma sanningar som krävs. Det är enklare att undvika konflikt. Men att mena allvar skulle kräva en annan politik än dagens.

Konfliktlinjen är tydlig. På ena sidan står de som menar att arbete är grunden för rikedom. På den andra de som hoppas på genvägar. OS påminner oss om vilken sida verkligheten föredrar.

Läs även: Hotet mot demokratin var aldrig Tidö

Följ mig gärna på X/Twitter