Hjort: Hotet mot demokratin var aldrig Tidö

Sverige tappar mark i flera internationella jämförelser. Senast i raden är Transparency Internationals index över upplevd korruption. Två poäng försvann i den senaste mätningen och Sverige är nu åtta i världen. Det är fortfarande en placering i den absoluta toppen. Men riktningen är bekymmersam.

Under lång tid har Sverige legat stadigt bland de tre till fem bästa länderna, ofta med ett betydande avstånd ned till nästa grupp. Försämringen är inte dramatisk från ett år till ett annat. Den är desto mer oroande eftersom den pågått i omkring ett decennium. Ett långsamt men tydligt glidande nedåt. Vad som utlöser utvecklingen är otydligt. Mycket sker samtidigt, med både ett skifte av politiskt styre och en explosion i flyktingmottagandet.

Samma mönster återfinns i bedömningarna av svensk demokrati. Även här tillhör Sverige fortfarande de främsta i världen. Men även här tappar vi. Det är inte en slump. Orsaken är gängbrottsligheten. I den politiska debatten talas ofta om systemhotande brottslighet, men det är inte ett ord för att låta tuff utan en saklig beskrivning.

När Freedom House genomförde sin undersökning för 2024 tappade Sverige ett poäng på grund av gängvåldet och hotet från bombningar och skjutningar.

Inför valet 2022 varnades det högljutt för att Tidösamarbetet skulle innebära ett hot mot demokratin. Historiska paralleller drogs till Weimarrepublikens fall, och regeringsbildningen målades upp som ett första steg mot auktoritärt styre. Aftonbladet liknade Ulf Kristersson vid von Papen. Några år senare finns facit. Hotet visade sig inte vara politiskt, och inte komma från Tidö, utan tvärtom från det som den förra regeringen tog ljumt på. Hotet var gängen. Hotet var de kriminella som Tidöpartierna nu vill stoppa.

Det var också ett hot som länge tonades ned av den förra regeringen. Dåvarande justitieminister Morgan Johansson talade om den mycket lilla risken att någon skulle råka illa ut. Sedan började offren komma i allt högre takt. Till slut blev situationen så allvarlig att svensk demokrati bedömdes ha försämrats. Omfattningen gick inte längre att vare sig dölja eller sminka över.

Det finns en ironi i att den justitieminister som lät brottsligheten skena, så att den till slut skadar både demokratin och tilliten i samhället, är en av dem som gapat högst om samarbeten med Sverigedemokraterna. Ett parti som i dag är med och städar upp efter honom.

Brottslighet och korruption går hand i hand och äter sig in i samhället på många sätt. Det handlar om handläggare, poliser, åklagare och andra som slår i register, läcker information eller på andra sätt hjälper kriminella nätverk.

Forskning visar hur detta kan ske även på till synes tekniska områden. Handelshögskolans Erik Lakomaa har exempelvis visat hur bygglov kan missbrukas av kriminella aktörer. När markvärden styrs av tillstånd och regler blir besluten attraktiva att påverka.

Vi kommer att få se allt fler områden där kriminaliteten äter sig in. Där det började med gatugäng, och där politiken viftade bort problemen, har utvecklingen gått vidare och blivit allt mer systempåverkande. Det leder till korruption och en sämre fungerande demokrati.

Vi vet detta eftersom vi sett samma mönster i andra länder. USA, Italien och flera andra länder har brottslighet där det står flåbusar i ena änden och politiker i den andra. Sverige riskerar att hamna i samma problematik. Några i gängen är gangstrar, några jurister, några kommunaltjänstemän och så vidare. Totalt bedöms de i dag vara uppåt 70 000 personer.

Utvecklingen följer ett välkänt mönster. Där problemen först avfärdades som lokala ordningsstörningar växer de successivt in i samhällsstrukturerna. Gatugäng blir ekonomiska nätverk. Våld följs av korruption. Demokratin urholkas inte genom beslut i riksdagen, utan genom rädsla, tystnad och anpassning. Steg för steg blir Sverige ett sämre land.

Det finns en mörk ironi i att omvärlden ser att gängbrotten inte bara hotar enskilda utan hela systemet – själva demokratin. Kanske vill vi inte se problemet. Det är enklare att titta åt ett annat håll. Eller att bara rabbla siffror utan att försöka förstå helheten.

För vem vill medge att Sverige blivit ett land där det är stora rubriker när en månad passerar utan att någon skjuts ihjäl? Det är en tung insikt. Då är det lättare att fastna i diskussioner om huruvida skjutningar och sprängningar är ett nollsummespel.

Kanske finns det också en ovilja att se omfattningen eftersom det reser den obekväma frågan om vilka som lät det hända.

Läs även: Samma politiker, samma bluffar

Följ mig gärna på X/Twitter