Finansminister Elisabeth Svantessons tal i Almedalen börjar med hennes mormor och går sen över i visioner och löften om tillväxt. Men biten som saknas är när hon räknar upp alla reformer och skattesänkningar hon har gjort för att lyfta tillväxten redan nu.
Det finns något lite sorgligt över finansminister Elisabeth Svantessons Almedalstal. Det är utvikningar, anekdoter, visioner – och så, någonstans dolt i mitten, ett försök att redovisa vad hon faktiskt har åstadkommit. Men även där skjuter hon sig själv delvis i sank eftersom hon måste ta in Anders Borgs bedrifter också.
Dagarna innan talet kom nyheten att svensk ekonomi bromsar in. Tillväxten skrivs ner till nära noll – vilket blivit något av ett tema för mandatperioden. Det är förstås omöjligt att veta vad som hade skett utan maktskifte, men det vi kan konstatera är att någon egentlig tillväxt inte har uppstått. Svantesson är dock något av en optimist:
”Steg för steg lägger vi nu grunden för ekonomisk tillväxt. Med ny kärnkraft, en enorm satsning på infrastruktur – större än den som Tyskland aviserat – med skattesänkningar och principen om hälften kvar i lönekuvertet.”
Tillväxten kom alltså inte nu, men regeringen menar att den lägger grunden för den – till nästa mandatperiod. Det finns också en viss nostalgi och traditionalism i metoderna: det är stora statliga satsningar som står i centrum. Skattesänkningarna nämns i förbifarten, men reformer som minskad regelbörda, avregleringar, avskaffade miljöregler, stärkt äganderätt och uppluckrad arbetsrätt lyser med sin frånvaro. Dessa inslag hade varit minst lika värda att lyfta fram som infrastrukturpaket. Kanske är det inte så konstigt att tillväxten dröjer.
Tillväxten hade faktiskt börjat komma igång, men så kom yttre faktorer: Trump skakade om världshandeln, hushållen blev oroliga, och det uppstod allmän osäkerhet i världen. Konflikten i Mellanöstern bidrar till att komplicera läget.
En möjlig metod att möta detta hade varit att införa ytterligare ett jobbskatteavdrag, samtidigt som man skurit i exempelvis A-kassan – för att göra det mer lönsamt att hitta ett jobb, att flytta dit jobben finns eller på andra sätt försörja sig själv. Det hade kunnat ge tillväxt.
Svantesson valde i stället att i huvudsak beklaga sig. Det kommer visserligen satsningar, men regeringen har i praktiken accepterat en nedskriven tillväxt – snarare än att ta upp kampen.
Men något ska ändå göras: ett ”skyddspaket för hushållen” utlovas som huvudprioritering i nästa budget. Det ska ge hushållen mer pengar i plånboken – men om det handlar om skattesänkningar eller bidrag får vi inte veta. Det i sig kan ses som ett olycksbådande tecken.
Det finns dock ljuspunkter. Svantesson nämner att en familj med en polis och en sjuksköterska nu betalar cirka tusen kronor mindre i skatt per person och månad. För en familj innebär det nästan en extra månadslön om året. Drivmedelspriset har sjunkit så att det nu kostar cirka 500 kronor mindre att tanka fullt.
Men så skjuter hon sig själv i foten igen. Svantesson nämner att jobbskatteavdrag och andra reformer sänkt skatten för en sjuksköterska med 4 000 kronor i månaden. Det låter bra – tills man inser att 3 000 av dessa kronor kom till under Anders Borgs tid som finansminister. Svantesson själv har alltså stått för endast 1 000 kronor. Det blir hon själv som lyfter frågan: vad har hon egentligen gjort?
Som moderat finansminister borde hennes prioriteringar vara tydliga: sänka skatten, stärka äganderätten, avreglera. Är det så någon uppfattar att Svantesson har ägnat de tre senaste åren?
På sätt och vis talade Svantesson om sitt eget arv. Om hur hon kommer att bli ihågkommen vid ett eventuellt maktskifte. Reduktionsplikten är viktig – men ska det vara hennes arv? En tusenlapp i jobbskatteavdrag?
Svantesson varnar för att vi kan bli den första generationen på länge vars barn inte får det bättre än sina föräldrar. Tillväxten har tidigare gjort det möjligt för medelklassen att gå från en till två bilar, resa oftare, leva bättre. När tillväxten avstannar stannar även den rörelsen. Vill man vara lite gnällig så bör man förespråka tillväxt – för baaarnens skull.
Och det är där skon klämmer. Svantesson har få reformer att peka på – få konkreta initiativ som skapar ekonomisk tillväxt, stärker sjukvården eller ökar tryggheten. Hon borde kunna hålla ett tal där hon radar upp avskaffade skatter, nedlagda myndigheter, effektiviseringar i offentlig sektor, i stället blir det några rader mitt i talet mellan visioner och historia.
Hon har haft tre år – med egen majoritet för Tidöpartierna. Ändå är hennes reaktion på utebliven tillväxt som en hjort som bländad stirrar in i strålkastarna från en framrusande bil.
Det är lite mer än ett år kvar till nästa val. Läget börjar bli akut.
Läs även: Mohamsson mot Redar: en ny konfliktlinje i svensk integrationspolitik?
