Vad är en socialist? Det enklaste svaret är från ett gammal skämt: Det är någon som vill ha allt du har – pengar, bil, bostad – men som absolut inte vill ha ditt jobb. En socialist vill ha frukten, men inte trädet. Resultatet, men inte mödan. Lönen, men inte arbetet.

Ronald Reagan berättade en gång en träffande anekdot. Han hade träffat ett par gamla vänner – demokrater – och deras dotter. Flickan berättade stolt att hon ville bli politiker. Reagan log och frågade vad hennes första beslut skulle bli. Hon svarade: ”Jag vill hjälpa hemlösa – ge dem mat och tak över huvudet.”

Reagan svarade med ett erbjudande:
– Kom hem till mig, klipp gräsmattan, så får du femtio dollar att ge till dem. Jag skjutsar dig till affären och sen dit där de hemlösa finns.

Flickan funderade en stund.
– Men... varför kommer inte en hemlös och klipper gräset själv?

Reagan log och sa:
– Välkommen till republikanerna.

Sant? Vem vet. Men Reagan brukade tillägga att flickans föräldrar aldrig pratade med honom igen.

Det är en rolig anekdot, men under ytan blottläggs en grundläggande ideologisk konflikt. För socialisten är andras arbete, andras slit, andras inkomster – en buffé att plocka från. Den som arbetar ska dela med sig. Den som inte arbetar? Han kräver sin del. Och gör det med stolthet. Socialisten står stolt i mitten och fördelar efter eget gottfinnande.

Och just därför kan ingen vara så frikostig som en socialist – eftersom det är ju aldrig deras egna pengar de är generösa med. Det är någon annans lön som beskattas. Någon annans arbetsdag som blir längre. Någon annans framtidsdrömmar som offras för ett nytt bidragssystem eller ännu en kampanj för ”rättvisa”.

Protesterar du? Vill du själv bestämma över din inkomst? Då är du egoist.
Men om du vill ta andras pengar, lägga dem i statens kassa och kalla spektaklet för solidaritet – ja, då är du en god människa. Kanske till och med moraliskt överlägsen alla andra. Det är lätt att vara socialist eftersom det är någon annan som står för notan.

Socialismens människosyn är märklig. Man talar om allas lika värde – men behandlar vissa som arbetshästar för systemets drift. Företagare, entreprenörer, höginkomsttagare – de accepteras inte som jämlikar, utan blir dragdjur vars roll är att försörja kollektivet. De ska mjölkas – inte beundras.

Ofta säger man det rakt ut: ”de rika ska betala”. De ska betala mer, betala rätt, betala jämlikt – tills de inte är rika längre. Först då blir de goda.

Men ibland blir den socialistiska demagogin nästan komisk. Ta Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar – de har utropat krig mot krympflation. Du vet, när företag minskar förpackningens innehåll i stället för att höja priset. Kaffepaketet går från 500 gram till 450 – och plötsligt är det en fråga för riksdagen.

Men här kommer det verkligt skrattretande: samtidigt som dessa två socialistledare rasar mot mindre kaffepaket, driver de sin egen variant av krympflation – fast på arbetsmarknaden. De vill nämligen korta arbetstiden, men behålla lönen.

Den ena handen slår ner på kaffeföretag för att de ger mindre innehåll för samma pris. Den andra handen lovar att ge dig mindre arbete – men med samma lön. Samma kaffeproducenter som är skurkar när paketen krymper ska få se arbetsdagen krympa.

Det är alltså inget fel på krympflation – så länge det är socialisterna som gör det.

Förkortad arbetstid utan lönesänkning är krympflation. Det vet Magdalena Andersson – hon är nationalekonom. Hon vet vad det kostar, men hon räknar iskallt med att någon annan ska betala.

Och här landar vi där vi började: Socialisten vill ha allt, men inte göra jobbet. Det är arbetsgivaren som ska trolla fram pengarna, samhället som ska bära kostnaden, individen som ska bära bördan – och socialisten som ska ta äran.

När socialisten säger: ”Vi är alla jämlika”, menar han: ”Du drar lasset – jag fördelar vinsten.”

Läs även: Greta Thunbergs hån mot de kidnappade