Hjort: Ett land kan inte leva på bidrag

Sverige står inför en möjlig försörjningskris, men åtminstone en försörjningsmässig brytpunkt. I närmare fyra av fem kommuner är det fler som inte arbetar än som gör det. Det är inte en tillfällig obalans, utan en långvarig utveckling. Totalt är det omkring 230 kommuner i Sverige där en minoritet försörjer resten av kommunen. Det är ett mycket stort misslyckande.

De som försörjs är allt från barn till pensionärer, men den arbetande gruppen minskar i antal. Förklaringarna är flera: arbetslöshet, stigande ålder och utflyttning. Unga lämnar kommuner där det upplevs som tråkigt att bo, där möjligheterna till karriär är begränsade, skatterna höga och drivkrafterna få. Kvar blir en allt tyngre försörjningsbörda för allt färre.

Detta är en viktig förklaring till varför fler måste arbeta – och varför de som arbetar behöver få bättre villkor. Skattebördan måste fördelas över fler och mer rättvist bland dem som betalar skatt. Den måste helt enkelt bli en mer gemensam börda.

Den tidigare vd:n för Scania, Leif Östling, ställde frågan om vad man egentligen får för skattepengarna. Det är en mycket viktig fråga. Skattesystemets legitimitet vilar på upplevelsen av motprestation. Om skolan brister, vårdköerna växer och äldreomsorgen sviktar, urholkas viljan att bidra. Missnöjet kan ta sig olika uttryck: politiska protester, skatteplanering, svartarbete eller i förlängningen utflyttning.

När allt färre betalar en allt större del av skatten blir det ännu viktigare att de som betalar upplever systemet som rimligt. Annars riskerar vi antingen att behöva förändra samhällsmodellen eller att de svagaste drabbas när resurserna minskar. För att upprätthålla legitimitet krävs att skolan fungerar, att sjukvården håller hög kvalitet och att äldreomsorgen är värdig. Det är sådant som ger skattesystemet stöd – inte kommunala prestigeprojekt eller växande kommunikationsavdelningar.

En färsk rapport från Svenskt Näringsliv sätter siffror på obalansen. Hälften av alla inkomstskatter betalas av en femtedel av befolkningen. Det är en annan bild än den som ofta tecknas i den politiska retoriken.

Låt siffran sjunka in. En liten grupp finansierar en mycket stor del av det offentliga. Samtidigt utsätts den allt oftare för hård retorik, kritik och nya krav. Det de betalar anses inte räcka – de förväntas bidra ännu mer. De beskrivs som problem, snarare än som de som möjliggör den offentliga välfärden.

Om man rensade bort slöseri och ineffektivitet i det offentliga och samtidigt fick fler i arbete skulle skattebördan kunna delas betydligt bättre.

Går man djupare i statistiken blir bilden ännu tydligare: den tiondel med högst ekonomisk standard står för ungefär en tredjedel av den totala skatten. Det är en annan beskrivning än den som ibland ges av höginkomsttagare.

Det gör den svenska skattebasen mycket känslig. När vänsterpartister och socialdemokrater talar om att beskatta höginkomsttagare hårdare är det i praktiken riktat mot dem som redan finansierar en stor del av det offentliga Sverige. Precis som Östling gjorde kan även de ställa frågan vad de får tillbaka – och i förlängningen varför de ska stanna i ett land som främst ser dem som intäktskällor.

Vill vi ha en god offentlig välfärd och ett rikt land är vägen framåt inte högre skatter, särskilt inte riktade mot några få. Vägen går i stället via att fler arbetar, att företag kan växa och bli stora och att färre fastnar i bidragsberoende. Vi behöver företag och arbete i stor skala.

Vill vi värna en stark välfärd och ett välmående näringsliv är lösningen inte att pressa en liten grupp ännu hårdare. Den går genom att bredda skattebasen: fler i arbete, fler växande företag, färre i långvarigt bidragsberoende. Arbetslinjen är inte en slogan utan en nödvändighet.

Sverige borde ha en upprörd debatt om att det över huvud taget finns kommuner där en majoritet av befolkningen inte arbetar – inte om att det numera gäller en majoritet av kommunerna. Det borde vara självklart att människor i arbetsför ålder försörjer sig själva.

Andra människors pengar kan inte vara den huvudsakliga inkomsten för en majoritet. Det finns grupper – äldre, barn och svårt sjuka – som måste leva på andras arbete. Men för de flesta finns inga skäl att det ska vara så. De kan och bör försörja sig själva. Ett samhälle kan inte bygga sin normalitet på transfereringar.

Sverige står därför inför två uppgifter. Den första är att återupprätta arbetslinjen och göra det mer lönsamt att arbeta och driva företag. Den andra är att säkerställa konkurrenskraftiga skattenivåer, även för dem med höga inkomster och stort ansvar. Den svenska visionen bör vara ett land där människor vill arbeta, investera och bygga företag – och där de också väljer att stanna när framgången kommer.

Läs även: Det finns inga genvägar till rikedom

Följ mig gärna på X/Twitter