
Frågan om äldreomsorgen handlar inte främst om migration eller personalförsörjning, utan om statens mest grundläggande plikt: att skydda dem som är helt beroende av andras omsorg. Där brister Sverige och det finns något avslöjande i ett samhälle som hellre producerar vackra bilder än talar sant om sina misslyckanden.
DN hade i går ett reportage om hur vårdens personalbehov påstås krocka med minskad invandring. Bilden är talande: en man, gissningsvis från Mellanöstern, sitter nära en åldrande svensk kvinna. De ler och skrattar.
Det är nästan provocerande idylliskt. Det är länge sedan äldreomsorgen präglades av tid för samtal och skratt. Verklighetens bild är stress, underbemanning och äldre som lämnas ensamma. Bilden blir därför inte realism utan propaganda.
Konflikten som målas upp är dessutom falsk. Vården står inte inför kollaps om inte invandringen ökar. Under 2025 och första kvartalet i år har ett femtiotal arbetstillstånd givits eller förlängts för undersköterskor. I ett yrke med omkring 130 000 anställda är det inte på något sätt avgörande.
Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke, med ungefär 130 000 anställningar. Det är ett yrke med stor andel migranter, men det handlar oftast om migranter som är i Sverige av helt andra skäl än arbetskraftsinvandring. Hela tanken är förvirrande, särskilt som det finns väldigt stora grupper som redan är i Sverige som inte kan försörja sig.
Men det stora är egentligen något annat. Sverige är på många sätt på väg tillbaka till ett tidigt 2010-tal. En del handlar om synen på migration, en annan om synen på debatt. I stället för att föra debatt är vi tillbaka i ett samhälle där vi håller upp fina bilder.
En stor del av det som byggde upp migrationskrisen var att man vägrade acceptera debatt. Allt var bra, det fanns inget att se, och trodde man sig se något var det bara rasism.
Sedan kom omläggningen. Tafsningarna, våldtäkterna, förnedringsrånen och mycket annat. Mängder av offer hade först tystats och offrades indirekt en andra gång när problemen inte fick beskrivas. Vi lärde oss att problem inte försvinner utan förvärras om vi inte diskuterar dem. Men den läxan verkar blekna.
Debatten är tillbaka där igen. Det uppdagas mängder av problem i äldrevården: förnedringar, sexuella övergrepp och äldre som utsätts på andra sätt. Svaga och sköra människor.
Som vanligt i de här debatterna lyfter man fram att ”inte alls” och att migranter utgör en mycket stor del av personalen. Men det är inte där skon klämmer, och det fungerar ofta som ett sätt att undvika den egentliga och nödvändiga diskussionen.
Vi måste acceptera att både äldre och barn har en särställning och därför en trygghet som vilar på andra. Många äldre kan inte duscha, laga mat, städa eller utföra liknande sysslor. Andra är ännu mer utsatta och lider av demens.
Det gör dem sårbara på ett sätt som många friska människor knappt kan föreställa sig. Främlingar kommer in i deras hem för att hjälpa dem. Det kan vara varmt och mänskligt, men det kan också vara djupt obehagligt. Andra tvingas lämna sina hem och flytta till äldreboenden. Bara att lämna sitt hem måste vara omskakande.
När äldre blir beroende förlorar de en mängd självklarheter. Det kan handla om dålig mat, förbud mot alkohol, svårt att få sitta i solen eller enkla saker som att få en kopp kaffe utan att vänta i timmar. Samtidigt förlorar de rättigheter. En kvinnlig kriminell kan neka en manlig polis att utföra en kroppsvisitation. En äldre har ofta ingen motsvarande rätt att påverka vem som får tvätta eller hantera den egna kroppen. Det borde väcka större moralisk oro än det gör.
Samtidigt görs inte tillräckliga bakgrundskontroller av personal. Personer dömda för grova brott kan få ansvar för någon i deras hem. Det sker stölder av mediciner och värdeföremål. Det förekommer våld, förnedring och sexuella övergrepp. Alltför ofta möts detta med tystnad eller bortförklaringar. Övergreppen mot äldre kan vara en av vår tids värsta skandaler, men viljan att avslöja är begränsad. Varken politiker eller tjänstemän tycks vilja bli granskade.
Ett samhälle står i skuld till sina äldre. Det var de som betalade skolan, vården och allt annat när vi växte upp. De avstod delar av sina löner i utbyte mot löftet att vi skulle ta hand om dem. Det är inte sentimentalitet utan ett löfte, och att svika det är ett moraliskt haveri. Vi räknar på samma sätt med att kunna ställa samma krav på de yngre när vi blir gamla.
Allt fler fruktar nu inte åldrandet i sig, utan beroendet. Personen som kommer genom dörren behöver inte vara en barmhärtig samarit utan kan vara en kriminell. Att gamla människor ska leva med den rädslan är en skam.
Staten måste markera mycket hårt mot dem som ger sig på äldre. Det är inte bara brott, det är svek mot de mest skyddslösa vi har. Att utsätta äldre för våld, hot eller förnedring är i praktiken oförlåtligt, och det måste behandlas därefter.
Det märkliga är att detta ens behöver sägas. Ett civiliserat samhälle prövas inte i hur det behandlar de starka, produktiva och vältaliga, utan de beroende, de sköra och de som inte längre kan slå näven i bordet för sin egen värdighet. När gamla människor reduceras till objekt i ett system är det inte bara vården som har ett problem, utan den offentliga moralens kompass. Och ett sådant förfall är sällan dramatiskt. Det ruttnar stilla, bakom vänliga ord och tillrättalagda bilder.
Läs även: Ska staten betala ska den också ha insyn – fallet Stegra
Följ eller kommentera gärna på X/Twitter