Drevet mot Anna Bachman är absurt. Inte bara absurt utan också osmakligt och ynkligt. Huvudanklagelsen mot henne är att hon har uttryckt sig förmildrande om nazism och nazister, en anklagelse som är uppenbart orimlig.

Men den följer ett mönster där debatt inte längre förs med ord och resonemang utan i stället med etiketter. Hennes kritiker försöker, i stället för att möta henne i diskussion, sätta en etikett på henne. Hon är judinnan som inte förstår att ta avstånd från nazism.

Det är ett så futtigt sätt att ge sig på någon. Det är den där typen av resonemang som man hör från skolgårdsmobbare. De där extra fega som försöker få in en spark när de stora killarna redan har slagit den mobbade.

I Bibeln beskrivs hur Jesus är väldigt vidsynt, han samtalar till och med med skatteindrivare. Han döms inte för vilka han åt lunch med utan för sina handlingar.

På ett liknande sätt beskrivs hans relation till Maria av Magdala. Hon beskrivs ibland som en prostituerad, men det var inget hinder. Grunden för den judisk-kristna tradition som Bibeln är sprungen ur är att vi döms för våra handlingar, inte för våra vänners. Skuld, synd och liknande begrepp kommer från våra handlingar, inte från våra vänners.

Det finns en kristen motrörelse mot den toleransen. I Sverige har den mest funnits i frikyrkan. Ska man vara ren, fri från synd och en god människa gäller det att välja sina vänner. Man vill inte bli sedd med syndare eller fallna eftersom man själv kan bli utfryst. Det är ett mycket effektivt sätt att kontrollera människor, rädslan att bli utfryst och avskydd är djup.

Det är också grunden för cancelkultur. Människor ska gå den smala vägen, och pekas de ut som syndare ska de förlora vänner, arbete och annat. Rädslan ska hålla människor rena.

Politiskt har vi sett den rörelsen under lång tid, inte minst hur politiker och tjänstemän inte fick samtala med SD. Bara att umgås med en sverigedemokrat kunde vara skäl för utfrysning.

Ett sådant drev riktas nu mot Anna Nachman. Nachman är skribent, redaktör på Fokus och är begravningsansvarig i den judiska församlingen i Stockholm.

Läs gärna hur Nachman själv förklarar sin relation till Dan Park och andra som hon har bjudit hem och samtalat med. Jag har aldrig träffat eller pratat med henne, men hon verkar vara en ypperlig bärare av en del av den judiska kultur som jag är djupt förälskad i – det djupna, öppna och fria samtalet.

Det märkliga är att trots att det är ett drev är det egentligen inte så att Nachman är fienden. Det drevet rör är snarare att hon bedöms ha gått för nära. Nachman är en av dem som ska isoleras för att de har talat med syndarna.

Det är anklagelsen. Hennes synd är förmodligen något annat, något som hon inte kan angripas för – att hon är judinna och öppet stolt. Hon är också en tydlig sionist i en tid då det ofta beskrivs som att stödja mord på barn.

Går det inte att angripa henne för att vara en tydlig motröst mot ett antisraeliskt etablissemang kan man i stället jaga henne för annat. Att medvetet feltolka saker hon skriver eller mena att hon relativiserar nazism. Smeta skam på henne.

Anklagelserna blir aldrig tydliga utan är svepande. Det handlar mer om att hon inte tillräckligt fördömer än om att peka ut tydliga fel. Så även i fallet när hon delade en länk av journalisten Christian Petersson. Hennes poäng var att texten var ett sätt att förstå ett fenomen, inte att hylla.

En god diskussion kring Nachman och texten av Petersson finns i en äldre text av Dan Korn. Den ger ett bra sammanhang till alla som har en större intellektuell ambition än att skrika ”syndare” och hoppas på att man slipper bli nästa som pekas ut.

Angreppen på Nachman följer ett bredare mönster där judar pekas ut som antingen nazister eller medlöpare. Fenomenet finns kollektivt i relation till Israel och upprepas med enskilda personer.

Det är inte bara historielöst utan också skamlöst. Man anklagar inte judar för att vara nazister eller medlöpare. Det är en så ynklig anklagelse.

Det är också en anklagelse som är rasistisk. Sverige har ställt sig bakom IHRA och definitionen av antisemitism. Det finns, och måste finnas, en skillnad mellan bödlar och offer. Förstår man inte det förminskar man Förintelsen.

Dreven mot avvikarna följer alltid samma mönster: isolera någon, smeta ner med anklagelser och angrip alla försvarare med samma anklagelse. Att Expo landar fel är inte direkt förvånande, men till exempel SKMA borde faktiskt ha ett bättre omdöme. Inte minst efter att flera gånger ha fått kritik i frågan.

Nachman får inte bli en av dem som isoleras och tystas, utan tvärtom måste röster höjas för henne och för alla andra. Annars får vi en debatt där röst efter röst tystas. Där människor inte orkar med sidokonflikter utan i stället tiger. Dela gärna artikeln som hon skrev till sitt försvar, så att hennes röst hörs och inte bara den andra sidan.

Angreppen får många att tystna så att det blir en fattigare debatt, en fattigare demokrati och ett andligt fattigare land. Angreppen på Nachman är också en påminnelse om ett större problem: hur judar förväntas vara tysta, rara och sjunga med i änglakören.

De judar som inte väljer det utan i stället väljer att gå sin egen väg blir alltid ett riktmärke för hur tolerant ett samhälle är. Tycker du att Nachman-debatten är ett bra riktmärke för tolerans?