Minnesdagen för Förintelsen blir allt mer en politisk manifestation och allt mindre en manifestation för de som mördades. De döda blir slagträn i dagspolitiken, i att lyfta andra frågor och där det råkar passa. Det måste få ett stopp. Politik kan vi ha alla andra dagar. Politik kan vi ha i dag också, men utan referenser till dem som mördades.
I dag är det Förintelsens minnesdag. Det är en viktig dag men detta är inte en text om den, utan om hur dagen töms på innehåll. Sakta, men med ökande takt, töms dagen på sitt innehåll. Det som från början var ett sätt att minnas nazisternas illgärningar sprids i allt fler riktningar. Det som var tänkt att vara vördnad och respekt blir politik.
Med Förintelsen som ingång kan dagen användas lite som man vill. Det kan vara allt från att tycka att man ska vara snällare till att lyfta fram andra folkmord. Någonstans där i bakgrunden finns, för de flesta, bortglömt att Förintelsen är så exceptionell att trivialiserande i sig ses som en form av antisemitism.
Förintelsen är unik. Inte i antal eller andel av en hel befolkning, utan i ambitionen. Nazisternas ambition var att döda varje jude oavsett var personen bodde. Det är inte som folkmordet i Jugoslavien eller Rwanda där en strid om mark och makt övergår i etniska rensningar och folkmord. Nazisterna pressade på länder som Ungern, Italien med flera att lämna ut judar för att mördas. Ingen fick fly, ingen fick komma undan. Den nazistiska viljan att mörda judar var universell. Det är unikt.
Det är inte första, och inte sista, gången som barn mördas, men skalan för nazisterna är helt annorlunda. Barn i praktiken dömdes till döden bara för att vara födda. De kunde inte fly, lämnas bort eller på anat sätt få absolution. Barn, vuxna, tonåringar, gamla, unga, de som bodde på mark kontrollerad av Nazityskland eller vilken som helst av judisk börd. Levde judar skulle de dö.
Metoden skiljer sig också. I hög grad hanteras morden som ett industriellt problem. Nazisterna hade en definierad grupp människor som skulle mördas. De var i de flesta fall fångade och ofarliga i läger. För nazismen blir det logistik. Hur transporteras offren, vart och hur släcks deras liv?
En annan skillnad är att nazisterna ofta prioriterade tåg och resurser för att mörda judar i stället för krigsmakten. Judarna var ett krig i kriget och ett krig som inte fick förloras.
Det är viktigt att komma ihåg. Nazisterna mördade många; politiska motståndare, sjuka, handikappade, homosexuella, romer och många andra. Men aldrig med sådan frenesi som med judarna. Ibland talas om Zigeunernacht, zigenarnatten, en natt då tusentals romer mördades i Auschwitz, totalt mördades tiotusentals. Men man glömmer att varje annan natt och dag var judisk. Nazisternas mördande är extremt men även inom det extrema är de judiska morden speciella.
En av de klassiska artiklarna som varje år brukar komma på Förintelsens minnesdag är just detta. Någon av de grupperna som mördades av nazister lyfts fram och menas stå i skuggan av judarna. Judarna skymmer en grupp. Jonas Gardell har menat att Förintelsen började med de handikappade. Det gjorde den inte utan den började och slutade med judarna. Nazisternas mord inkluderade dock fler, men det är något annat.
Ytterligare en variant på artiklar har bland andra Jonna Sima på Aftonbladet skrivit. Hon går på linjen Hedi Fried och sen över till Sverigedemokraterna. Det är lika galet. Sverigedemokraterna är inte NMR. Som en lite omväxling så är det inte fördelningspolitik, miljö, ålfiske eller något annat som gör Tidöpartierna onda och dåliga. Utan de är ett slags sluttande plan som slutar med fullpackade tåg av människor som ska mördas. På ett sätt fångar hon trots allt en liten del av Förintelsen. Den är så enorm, så svår att ta in att det glider över i det abstrakta. Sex miljoner mördade judar. Det är mer än halva Sveriges befolkning. Som bara försvann in i döden. Det är det sluttande planet Sima ser.
Det går att rikta massor av kritik mot såväl M som mot SD. Men inget av dem är ett nazistiskt parti eller drar ens åt det hållet. Inte ens fascistiskt om man ska tro forskare. Det är en del av en dagspolitisk debatt som utöver att vara sakligt fel har misslyckats. Ingen kan på allvar tro att SD hade varit över 30 procent om det inte hade varit för brunmålningen. Brunmålning är alltid fult, men på Förintelsens minnesdag är det en skymf.
Sex miljoner människors död förvandlas under Simas penna till en ny vinkling till varför Magdalena Andersson borde vara statsminister. Med Gardells penna är det mer att judarna får lite väl mycket uppmärksamhet. Det fanns ju andra också. Så värderas och respekteras judarnas död.
Kanske har jag missar liknande artiklar kring Srebrenica eller Rwanda. Att det inte är så illa som det verkar eller att andra också har lidit. Men Förintelsen verkar unik även på det sättet att den politiseras och smetas ut. När själva tanken med dagen är just att undvika det.
Alice Bah Kuhnke höll ett tal inför Europaparlamentet när det svenska ordförandeskapet presenterades i EU. Hon pratade mycket om högerextremism. Inte nazism explicit men det fanns där. En sak bet sig fast – hon menade att handling var viktigare än ord. Rynkade ögonbryn och något som verkade vara en blick på Kristersson. Hon har förmodligen rätt. Det kommer att bli väldigt lite av högerextrem handling under mandatperioden. Men mycket prat om det. Men under tiden kommer man att låta den riktiga högerextremismen blekna bort.
Politiseringen av Förintelsens minnesdag går längre än vad som kunde ha gissats. Synagogan i Stockholm bjuder traditionellt in statsministern som talare. Över åren har det upprört folk att Socialdemokraterna, som är systerparti med antisemitiska partier som Fatah, har talat. Men att inte politisera har respekterats. Nu väljer de själva att inte bjuda in Ulf Kristersson utan i stället Annie Lööf. Det är inte ett långskott att hon kommer göra dagspolitik av sitt tal. Det påstås att det varken är politik eller en markering, men kommer Kristersson att bjudas in nästa år?
Såväl den judiska församlingen som en lång rad ledarskribenter borde välja om de vill minnas och hedra de mördade eller om de vill driva dagspolitik. Det finns 364 dagar att driva dagspolitik på om man vill. Är tanken att göra det på Förintelsens minnesdag så går det jättebra också, det är bara att utelämna referenser till de mördade.
I dag minns vi de sex miljoner som mördades av den enda anledningen att de var födda och att deras liv ansågs som ett hot. Medan vi gör det så släpper vi politiken, vi låter de döda få respekten att inte bli tillhyggen i en politisk sandlådestrid.
