En blodig Nalle Puhdocka, genomborrad av en kula. Det är ett av de hjärtskärande fynden som ingår i en förundersökning från Stockholmsförorten Västberga i fjol. En familj anfölls mitt i natten av en mördare.

Pappan i familjen hade lagt sig på nedervåningen. Tvååringen hade svårt att sova och fick sova i föräldrarnas säng. Pappan väcktes när mördaren sköt sönder altandörren och tog sig in. Mördaren sköt pappan som skrek av smärta. Från ovanvåningen hörde mamman och de två barnen hans skrik. Paniken och skräcken måste ha varit fruktansvärd.

Mördaren gick upp en våning, passerade förbi lekrummet och in i sovrummet. Mamman stod i sovrummet, i famnen har hon sin tvååriga flicka. Flickan kramade sin Nalle Puhdocka, en docka som kort därefter skulle ha ett kulhål och vara stänkt av blod.

Mördaren såg på mamman och bad henne vända sig om. Kanske kunde han inte möta hennes blick. Sen sköt han flera skott, ett gick genom mammans kropp, genom Nalle Puh och in i den lilla flickan. Som tur var överlevde båda.

Men pappan dog. Två barn måste växa upp med både ett trauma och utan sin far. Det måste vara svårt att ge sådana barn en trygghet igen. Hur kan man ens förklara att det inte finns monster under sängen när de har upplevt en mördare som kommer genom altanen?

Familjen som anfölls saknar koppling till gängen och deras brottslighet. Ändå mördades pappan och mamman samt den lilla dottern skottskadades, som en del av en gängkonflikt. De har samma efternamn som en gängkriminell och därför blev de måltavlor. Ett av allt fler fall där gängbrotten drabbar fel personer.

Att läsa om mordet är fasansfullt och det tål att repeteras för att sådant här aldrig får normaliseras. För det är mer som en film än en skildring av hur livet i ett lugnt villaområde borde vara.

Det var en helt vanlig kväll och en helt vanlig familj. Den lilla flickan, två år gammal, vill sova hos mamma och pappan går till ett annat rum. Lite senare är pappan död, mamman och tvååringen är skjutna. Dockan har ett kulhål och är blodig. Det är kulhål i väggarna och patronhylsor på golvet. Polisens bilder visar en liten pyjamas. Den är grå, texten säger Eat, play, sleep – repeat. En tvååring borde ha det så. Pyjamasen borde inte vara täckt av blod.

Det kunde ha varit du, jag eller någon på samma gata. När vi lägger oss kan det vara någon som tror att vår bostad är där några anhöriga till kriminella bor. Fallet är långt ifrån unikt, både skjutningar och sprängningar har gjort mot fel adresser. Inte en utan många gånger har det blivit fel.

Gärningsmannen var 16 år när han sköt. Det är den vanliga härvan av SiS-hem och HVB. Det senare hade han rymt ifrån när mördade pappan. Som 14-åring omhändertogs han och då konstaterades att han ”trots sin låga ålder har en gedigen bakgrund inom kriminalitet och våld.” Då fanns 28 ärenden mot honom inklusive rån och misshandel.

Han borde ha suttit inspärrad. Det är självklart. Det är ett av många fel i det här. Hade han varit inlåst hade han aldrig kunnat gå genom den där altandörren. Det här är inte hans enda mord utan han är åtalad för tre mord och sju mordförsök.

Men familjens öde rymmer en mycket mörkare dimension också. Gängbrotten har nått en nivå där vem som helst kan drabbas när som helst. En vanlig familj som lägger sig och en mördare kommer om natten. Någon som säger ifrån till kriminella. Ett barn som går en promenad med sin hund.

Listan av människor som råkar dödas eller skadas av gängen börjar bli lång. Väldigt lång. Det borde allra senast ha blivit ett stopp efter mordet på Adriana, den tolvåriga flickan som mördades när hon var ute med hunden. Men det tar inte stopp utan snurrar allt fortare – det blir fler och fler skjutningar, sprängningar och mord. I en stigande spiral blir det fler offer för mord, mordförsök, sprängningar och andra brott.

Det sägs ibland att risken att bli ett offer är liten. Men det är en statistisk villa. För risken att just du träffas är mycket liten men att någon träffas är mycket större. Den personen i sin tur har vänner, familj, arbetskamrater och andra som drabbas.

Läs även: SCB: Vänstervågen som aldrig fanns