Hjort: Guldbaggegalan och den sårade kultureliten

Den svenska kulturdebatten har ännu en gång reducerats till ett känslodrama. Den här gången är det Guldbaggegalan som står i centrum, eller snarare kulturministerns frånvaro från den. När Parisa Liljestrand valde Gastronomiska akademins belöningshögtid framför filmbranschens egen gala utlöstes ett närmast kollektivt vredesutbrott.

Den självutnämnda kultureliten i Sverige kokar av ilska. Författarna blev arga, musikerna ännu argare. Men argast av dem alla är filmskaparna. Det har retat vansinne på en grupp som förväntar sig att räknas till de mest förnäma Sverige har.

Skådespelerskan Lena Endre menar att ministern måste skärpa sig. Hon menar att deltagande i galan visar vilket värde man sätter på kulturen. Man kan förstå att Endre blir upprörd när hennes självupplevda viktighet inte bekräftas. Men varför är det så viktigt att gå på en fest? Om svensk filmkultur är så viktig behöver det väl inte bekräftas av en minister utan de borde kunna stå på egna ben.

En annan skådespelare, Fares Fares, är kanske argast av alla. Till TV4 säger han:

– Vi behöver inte den där kulturministern.

Det är nog snarare tvärtom. Vi, alltså kulturens kreti och pleti, behöver en minister som inte försöker bli populär i parnassen utan i stället vill representera folket. En minister som inte försöker använda skattemedel till att mätta en bransch som aldrig kan mättas. En minister som står upp för något annat än bidrag, och som framför allt vågar prioritera.

Möjligen är det där skon klämmer. Skådespelaren Bianca Kronlöf är också besviken. Hon menar att kulturministern ska vara en minister för kulturfolket. En åsikt som verkar delas av fler. Skådespelaren Samuel Astor menar att:

”Hon representerar ju oss politiskt.”

Kulturministern är dock inte kulturarbetarnas representant gentemot folket, utan folkets representant i kulturfrågor. Det går dessutom mycket väl att hävda att vi inte alls skulle behöva en sådan minister.

Mathistorikern Richard Tellström påpekar i ett inlägg, flitigt delat på sociala medier, att mat är den största kulturyttringen efter språket. Film är långt mindre, både sett till hur mycket vi konsumerar den och hur mycket pengar vi lägger på den.

Märkligt nog är matkultur också en sådan fråga som varken kräver statliga pengar eller orsakar den typ av självgodhet som ofta präglar skådespelare och filmbranschen. Vi ser sällan kockar, restaurangägare eller liknande göra upprop eller förklara för resten av Sverige hur till exempel utrikespolitiken borde skötas. Tareq Taylor och hur han skämde ut sig under kriget i Gaza är ett undantag.

Här spelar den så kallade halo-effekten in. Kändisskap inom ett område förväxlas med allmän klokskap. Resultatet blir en offentlighet där skådespelare antas vara moraliska och politiska auktoriteter, ofta ut. En förväntan som nästan alltid leder till besvikelse.

Det mest slående är dock paniken över att inte längre vara i centrum. Att en minister väljer bort en gala uppfattas som ett existentiellt hot. Det säger något om hur beroendet av staten format filmbranschens självförståelse.

Film är underhållande, ibland konstnärligt betydelsefull, men den är varken samhällets nav eller kulturens självklara mittpunkt. Den insikten borde är väldigt grundläggande. Kanske borde det finnas en läxa där, eller åtminstone en enkel insikt: film är ofta kul, men det är inte världens centrum – inte ens kulturens.

Den viktigaste poängen är dock en annan, nämligen att alla kulturformer borde vara lika fristående från staten som maten är. Vi behöver inte statligt stöd, hjälp eller ständig lobbyism för att få maten att fungera. Det borde gälla filmen också.

Fast en minister med den uppfattningen hade nog provocerat filmparnassen ännu mer.

Läs även: Liberalerna har självdestruktivitet som strategi

Följ mig gärna på X/Twitter