Under en och en halv timme visade SVT hur partiledare anlände i bilar och dessemellan fick vi se journalister småprata med varandra, innan partiledardebatten började. Debatten borde vara ett skyltfönster för politiska alternativ. I stället blev den en påminnelse om hur långt medierna har rört sig från publiken och dess behov.
Svenska mediepersoner blir allt mer upptagna av sig själva och sin värld. Det handlar inte bara om tonläge eller stil, utan om en förskjutning i självförståelsen. Det blir allt mer pompöst och inte alltför sällan lyckas journalisterna till och med blanda ihop sig själva med demokratin. I stället för att vara en granskande kraft vid sidan av makten uppträder man allt oftare som om man själv vore en del av den demokratiska infrastrukturen. Minsta lilla rättelse av felaktigheter från politiskt håll, och diktaturen kastar sin skugga över folket. Det är fånigt att se.
Inte förvånande intar Public service en speciell plats i detta. Medier som blickar ner och låter folket få utvalda godbitar av deras perspektiv, visdom och möjlighet att förstå världen.
Möjligen är ”möjlighet” fel ord. Det finns en påtaglig anstrykning av löjlighet i denna självuppfattning. I stället för att öppna dörrar till hur nyheter blir till – urval, vinklingar och prioriteringar – erbjuds vi en rundtur i redaktionens egen spegelsal. Som någon träffande påpekade framstår nyhetssändningarna allt oftare som en inblick i viktiga händelser i SVT:s intranät snarare än i det politiska skeendet.
Partiledardebatten utgjorde inget undantag. Hade man släppt in en någorlunda förnuftig person från gatan att utforma programmet är det inte orimligt att tänka sig en timmes koncentrerad debatt om väljarnas viktigaste frågor, stramt modererad och utan större åthävor. Vi vet att politikerna klarar det, riksdagsdebatterna visar det. Problemet är inte deras förmåga, utan att programmet aldrig riktigt tas på allvar.
Det är utopin: en timme av fokuserad politik. Ett format som hade tilltalat många och varit begränsat på ett sätt som gör att intresset kan hållas uppe.
I verkligheten inträffar något annat. Mediernas självbild tar över. I närmare en och en halv timme bjuds vi på en sorts uppvärmning, vars målgrupp är svår att identifiera. Det är journalister som småpratar med politiker i kulisserna, men framför allt journalister som samtalar med andra journalister. Vad tycker Messiah Hallberg inför debatten? Vad gissar DN och GP kommer att hända?
I stället för att låta partiledarna tala får vi se andra i medierna som pratar om det som ska komma. Det är som om väljarna har oändligt med tid och sitter som ivriga barn på julafton: ”Far, får vi öppna klapparna snart?” I stället hade SVT kunnat göra det enklare genom att bara sända debatten.
Möjligen är det ekonomiskt rationellt: det är billigare att låta redaktionella bekanta tala än att köpa in och sända film eller något annat. Men vill man spara pengar är det både bättre och billigare att ha partiledardebatten kort och sedan fylla tiden med repriser av Kristina Lugns bästa tips för att sticka vantar.
Man brukar säga att omkring 40 procent av befolkningen har ett mycket litet intresse för politik, så litet att de väljer parti den sista månaden eller veckan innan valen. Mellan valen är det mycket svårt att nå eller påverka dem.
Att ha en introduktion till en partiledardebatt som drar åt invigningen av ett större sportevenemang gör knappast saken bättre. Vill man nå människor är ett enklare format att föredra, även om man kanske inte bör gå hela vägen till DN:s intervjuer med Edvin Törnblom. Folk vill förstå politiken inför valet, men över fyra timmar är fel väg att gå, särskilt när mycket av tiden handlar om annat.
Här syns kanske självbilden som tydligast. Det är SVT som är inramningen. Någonstans däri finns partiledarna, men de får vänta tills det är deras tur. Först ska SVT visas upp. Det imponerar säkert på kollegor i branschen, men för oss andra är det outhärdligt tråkigt.
Det finns mycket journalistiken kan göra i en demokrati; den är mycket viktig. Men den bär inte demokratin och den är inte demokratin. Dessutom minskar behovet av den om den blir alltför välvillig gentemot någon del av makten. De upprörda reaktionerna på Kvartals reklamkampanj har visat vilken oerhört öm punkt detta är.
Det finns ett stort intresse för politik i Sverige, men det format som SVT valde kan inte fånga särskilt många. De borde verkligen tänka om inför valet. Inte minst kring sin egen roll. Inte ens Taylor Swifts fans hade lyckats hålla intresset uppe under hela den ändlösa introduktionen.
Lyckligtvis erbjuder tekniken en utväg: möjligheten att streama och spola förbi.
Läs även: Bankskatten är en dold skatt på vanligt folk
Följ mig eller kommentera gärna på X/Twitter
