Kulturministern förväntas vara kulturens representant, inte folkets, som för de andra ministrarna. Därtill ska ministern helst besitta djupa kunskaper i dalsländska textilkonstnärer, halländska poeter medan skräckförfattare som Anders Fager, som är långt mer lästa, inte ges vikt. Inte heller möts andra ministrar med samma frågor. En jordbruksminister möts inte av ett hav av mikrofoner som vill veta skillnaden på låglandsboskap och brittiska korthorn.
Kulturministerposten är speciell. Både i hur man bemöts vid tillsättningen och vad som förväntas av den som får posten. Detaljkunskaper krävs på ett helt annat sätt av en kulturminister samtidigt som det finns ett slags förväntan att ministern ska representera kulturen i regeringen snarare än regeringen i relation till kulturen.
En kulturminister som tillsätts får speciella frågor. Vilka är favoritböckerna? Vilken teater har berört mest? Finns det någon bohuslänsk lerkonstnär som du ofta återvänder till? Magritte eller Matisse?
Det hade varit roligt om media hade mött en jordbruksminister på samma sätt. Var står du i John Deerfrågan? Känner du mest glädje när du ser ett fält med korn eller råg? Blandskog eller barrskog? Eller infrastrukturministern. Vilka är dina favoritvägar? Har du speciella känslor för ånglok?
Kulturen är speciell på många sätt i och med att den finns både hög och låg, både för fint folk och lantisar. Hade frågan Bert Karlsson eller Lars Norén ställts hade den varit retorisk. En kulturminister som föredrog Bert Karlssons folkparksrörelse framför Norén och Dramaten hade varit så nära ett modernt samhälle kan komma en fredlös. Kulturministern måste vara en del av den fina kulturen – högkulturen.
Men det ska nog finnas en del kultursynd också. Inte så att uppväxten var EPA-traktor, Dr Bombay eller Carpe Diem-bokstäver i bokhyllan. Mer av Ledin på midsommar och att ha en stark upplevelse från tonåren när man konfronterades med Ulf Lundells romaner. Förankrad i myllan, men förfinad över åren.
Att det för kulturen är närmast omöjligt att vara bra och höger spelar mindre roll. Kulturministern söker alltid finkulturens stöd. Mer sällan hela Sveriges stöd. Jag har alltid undrar hur Cecilia Stegö-Chilò hade blivit som minister. Sannolikt väldigt rolig, eftersom hon hade gått sin väg snarare än den förväntade.
Parisa Liljestrand kan bli en sådan kulturminister. Hennes bakgrund som kommunstyrelseordförande gör att hon vet att man måste prioritera och samtidigt få så många som möjligt att bli glada. Hon måste också ha en förmåga att snabbt sätta sig in i frågor. Oftast är det en bakgrund som ger politiker en chans att inte bli sina fögderiers fånge, där tjänstemän med mer kunskap tar kontroll över sin chef.
Medialt utpekas hon, inte förvånande, som okunnig. Hon är inte en av dem från sfären. Hon fastnade inte i märkliga utläggningar om gotländska textilkonstnärer utan svarade Carlos Ruiz Zafón som en viktig läsupplevelse. En bestseller. Hon lyfter också Mobergs Utvandrarna. Förmodligen kan hon inte räkna upp Dramatens föreställningar 1987, om man ber henne. Men det är inte heller hennes jobb.
Kulturen brukar vilja ha en kulturminister som är deras. Till skillnad från annan politik reduceras ofta folket i kulturpolitiken till åskådare eller statister. Frågan om hur hur folket ska fås att besöka museerna, teatrarna och operorna ställs hela tiden. Men mindre lyfter man fram den kulturen som folk faktiskt konsumerar. Netflix, Spotify och andra streamingtjänster är viktigare kulturbärare än många författare.
En minister som vid sitt tillträde fick lite frågor var Annika Strandhäll. Hon visste inte hur många kärnkraftsreaktorer Sverige har, trots hon var ansvarig. Några djupare frågor ställdes aldrig, vilket kanske räddade henne. Liljestrands departement är annorlunda. Hennes granskare vill att hon ska dela deras kanon och prioriteringar. Men på ett annat sätt än med Strandhäll handlar kulturministerns roll om att göra ekonomiska beslut kring kulturella intressen. Nationella haverier som med elproduktionen är omöjliga.
Liljestrand är oprövad men kan bli en bra kulturminister. Särskilt om hon undviker fällan att försöka accepteras av en kulturvärld som ändå aldrig kommer älska henne. Hon kan bli respekterad men aldrig älskad. Kulturen och Moderaterna saknar äktenskapstycke. I stället kan hon bli respekterad, men det kräver att hon redan från början är tydlig och bestämd.
När hon var fyra år gammal flydde hennes familj från Iran. Hennes pappa stal en helikopter från krigsmakten och flög ut sin familj. Har hon en tiondel av den tuffheten så kommer det här sluta bra.
