Hjort: Samma politiker, samma bluffar

Det finns ett återkommande drag i svensk offentlighet som förtjänar att uppmärksammas: grova felbedömningar får sällan några konsekvenser. Varken inom politiken eller i det mediala samtalet sker någon egentlig ansvarsutkrävning när prognoser visar sig vara fundamentalt felaktiga. I stället går man vidare till nästa stora projekt, ofta med samma självsäkerhet som tidigare.

Vare sig okunskap eller ren och skär dumhet får några konsekvenser i Sverige. Varken inom politiken eller i medierna utkrävs något som helst ansvar, eller ens förs någon djupare debatt om allvarliga brister i hur landet leds.

I en rapport från Konjunkturinstitutet redovisas kostnaderna för migrationsvågen som kom runt 2015. Det rör sig om hisnande belopp. Under ett enda år sökte omkring 160 000 personer asyl i Sverige – motsvarande befolkningen i en ganska stor stad.

Konjunkturinstitutet har kommit fram till att flyktinginvandringen medför en kostnad på ungefär en miljon kronor per person. Det innebär en mycket omfattande omfördelning från inrikes födda till utrikes födda. Inte från rik till fattig utan baserad på var man är född.

Enligt den modell som KI har använt har migrationen bidragit till att BNP per capita föll med omkring 1,5 procent under de tre första åren.

Arbetsmarknaden påverkades också kraftigt. Andelen sysselsatta sjönk med nästan två procent och arbetslösheten steg – som mest ökade den med 1,5 procentenheter.

En av orsakerna är att staten behövde öka sina inkomster för att finansiera flyktinginvandringen. Det innebar höjda skatter. Löntagare kräver då högre löner för att kompensera sig, vilket i sin tur höjer företagens kostnader. Företagen blir mer försiktiga, vilket gör att framför allt lågutbildade inte kommer i sysselsättning och i stället belastar välfärdssystemen.

Det är anmärkningsvärt att inga vänstergrupper slog larm, trots att konsekvensen blir ökade klyftor. Lönerna stiger för dem som är produktiva, medan de som inte får arbete hamnar i ett kroniskt utanförskap. Men då var nog klassklyftor också en form av rasism.

Problemen som skapades under flyktingvågen kommer att kvarstå under lång tid, även om politiken skulle börja ändras. KI bedömer att flyktinginvandringen kommer att ha tydliga effekter i över 20 år. Det gäller särskilt sysselsättningsgrad, arbetslöshet och BNP per capita.

Kostnaderna är så omfattande att höjda skatter inte räcker. Staten kommer även att behöva låna. Statsskulden bedöms öka med motsvarande omkring tio procentenheter.

Att kostnaderna skulle bli betydande var inte okänt. Fredrik Reinfeldt var tydlig med detta i sitt tal om att ”öppna era hjärtan”. Det handlade om ett politiskt val: man var beredd att acceptera en försämrad materiell standard för att uppnå andra mål. Den positionen var åtminstone ärlig. Till Aftonbladet sade han:

– Det leder till diskussioner hemma i Sverige, vad kommer det kosta, och jag kan redan nu säga att det kommer att leda till stora kostnader.

Problemet var att många andra valde en helt annan berättelse. Migrationen presenterades som en ekonomisk vinstaffär. Politiker vägrade se kostnaderna och talade i stället om gigantiska vinster.

Det var inte många som tog Henrik Schyffert på allvar när han på egen hand räknade på kostnaderna. Men flera partier hade företrädare som talade om vinster – och det var inga små vinster. I jämförelse var Schyffert långt ifrån värst.

Karl-Petter Thorwaldsson, tidigare ordförande för LO och senare näringsminister, räknade med en ”superekonomi”. Tillväxten skulle uppgå till 4–5 procent per år. I verkligheten föll Sverige till den lägsta tillväxten i EU. Hans uttalade mål var att Sverige skulle bli rikast i EU.

Andra socialdemokrater, som Magdalena Andersson, var mer försiktiga men ändå rejält positiva. Hon såg en tillväxt genom ökad befolkning, satsningar på sjukvård och utbildning, men betonade att utfallet berodde på hur väl integrationen fungerade. Eftersom krav ansågs vara rasism gick det som det gick. Det blev varken integration eller tillväxt utan ökande statsskuld. Hoppsan!

Stefan Löfven var mindre återhållsam i sin entusiasm. I sitt ”Refugees Welcome”-tal på Medborgarplatsen lyfte han fram invandringen som nödvändig för framtida tillväxt. Liknande tongångar hördes hösten 2015, strax innan Öresundsbron stängdes, när han i EU-nämnden talade om hur migranterna skulle bidra till tillväxt.

Miljöpartiet gick som ofta i tangentens riktning. Åsa Romson var en av dem som drev frågan om öppna gränser hårdast. Trots att partiet i grunden är kritiskt till tillväxt ansågs det positivt att migrationen skulle leda till just ökad tillväxt.

Centerpartiet var mycket entusiastiskt. Annie Lööf framhöll upprepade gånger migration som ett medel för tillväxt och menade att den skulle få en fundamental påverkan på ekonomin och samhället. Det hade hon faktiskt rätt i, men helt fel om vilken effekt det skulle bli. Miraklet hon såg blev i stället ett magplask.

Det finns två iakttagelser som är värda att hålla i minnet. Den ena är den starka tron på en keynesiansk logik, där ökade statliga utgifter antas återkomma som tillväxt. Det har visat sig vara hopplöst felaktigt. Den andra är att partierna S, C och MP var de tydligaste pådrivarna för denna huvudlösa politik.

Det är samma aktörer som snabbt gled från migrationens ”superekonomi” till den gröna ekonomin. Samma personer som visade sig sakna förståelse för migrationens ekonomiska effekter började nu räkna fram en grön superekonomi. Efter de misslyckade tillväxtlöftena riktades förhoppningarna mot statligt stödda industrisatsningar: batterifabriker, grönt stål och storskalig vindkraft.

Och återigen ställde nästan ingen några frågor.

Man hade kunnat tro att de som misslyckats så kapitalt inte skulle få förtroendet igen. Svenska väljare tycks dock ha en relation till politiken som påminner om våld i nära relationer: man lär sig inte, utan hoppas att det nästa gång ska bli bättre.

Men skam den som ger sig. De partier som drev migrationspolitiken hårdast tog sig nu an den gröna ekonomin – med förväntat resultat. När man först fört en politik som pressat ned BNP per capita och kraftigt ökat statsskulden, tycks spärrarna vara borta. Varken självinsikt eller ånger går att skönja.

Kapitalförstöringens överstepräster gav sig på nästa projekt. Snart syntes resultaten i form av Stegra, Northvolt, vindkraften och andra haverier. Precis som med migrationen jagades ideologiska hägringar. Batterifabriken blev politikens motsvarighet till en oas i öknen. Än en gång drabbades välfärden av politiska gräshoppor som slukar allt i sin väg.

Magdalena Andersson lovordade Miljöpartiet för satsningarna. Den nye Centerledaren Muharram Demirok lovade att Sverige skulle bada i guld. Thorwaldsson blev lobbyist för det gröna stålet som Hybrit skulle producera. Det var samma jubel, samma löften om en ny ekonomi – och samma korthus som snabbt föll samman.

Det märkligaste är egentligen inte att dessa aktörer haft så fel i två avgörande frågor. Det märkliga är att de fortfarande tas på allvar. Att medierna inte ställer fler och hårdare frågor. Att partierna inte byter ut ledningar och politiska inriktningar som aktivt undergräver välfärden.

Man skulle dessutom kunna bredda listan: samma kretsar hade fel om kärnkraften och mycket annat. De hade fel då, de har fel nu – och nu vill de återigen ha makten. Med facit i hand: varför skulle de den här gången lyckas åstadkomma något som liknar ett rimligt styre?

Läs även: Transformationsutvecklare eller lärare - Vad ska skolan prioritera?

Följ mig gärna på X/Twitter