Hjort: Hur fan kom vi hit? Om äldrevårdens förfall

Häromdagen talade jag med en undersköterska. Hon var förfärad över hur utvecklingen inom äldreomsorgen blivit så dålig. Rent ut sagt usel på många håll.

På ett rum på det äldreboende där hon arbetar har barnen till en äldre person installerat kameror. De är så otrygga med att ha en dement förälder på boendet att de vill kunna övervaka allt. Det finns inte längre tilltro till kommunen och personalen.

Det går att förstå. Bland de mindre händelser som inträffat på boendet finns stölder och liknande. En boende hittades en morgon död i sina dagkläder. Rutinen att titta till alla på kvällen hade inte följts. Dödsfallet hade förmodligen inte kunna undvikas, men för tryggheten är det viktigt att rutiner följs. Vad gjorde personalen i stället för att se till de gamla?

Ser man till hela landet har flera hundra kvinnor över 60 år våldtagits de senaste åren. Mörkertalet är enormt, inte minst eftersom övergrepp kan ha begåtts mot dementa. Men rädslan är förmodligen större hos äldre än hos andra som utsätts för övergrepp.

Om förövaren är anställd av kommunen blir han i någon mening en representant för kommunen. Hur ska en våldtagen kvinna kunna känna sig trygg och lita på att kommunen står på hennes sida om hon anmäler? Det är ju kommunen som en gång skickade våldtäktsmannen. Kommunen som lovade henne trygghet efter ett liv av arbete lämnade henne utsatt och i händerna på ett rovdjur.

Åter till vårdhemmet, misskötseln är större än bara sexuella övergrepp. På det äldreboende vi talade om har personal stulit ägodelar från de äldre, inte bara smycken och kontanter utan till exempel också en boendes vinterjacka. Personal har stulit mediciner, och det har förekommit sex mellan personal på arbetstid. En anställd har dessutom utsatts för våldtäkt av en kollega på en vårdtagares toalett. I åtminstone ett fall där personal haft sex låg den äldre i sängen, på andra sidan toalettdörren.

Den tidigare vd:n för Scania, Leif Östling, ställde den retoriska frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?” En fråga som kommit att symbolisera mycket av problemet i offentlig sektor. Allt mer pengar pumpas in, men kvaliteten lämnar mycket att önska.

Östlings fråga är ekonomisk. Egentligen är den nog bara en delfråga i en större, politisk eller förmodligen till och med moralisk problematik. Frågan är inte bara vad vi får för pengarna, utan något annat.

Hur fan kom vi hit?

Hur blev vi ett samhälle där många äldre våldtas, blir bestulna och lever i otrygghet?

Plötsligt är Sverige inte längre världens tryggaste land, utan ett land där barn sätter upp kameror i sina föräldrars rum. Där barn är rädda för att det kommunala skyddet för äldre ska sluta i stölder eller, i värsta fall, sexuella övergrepp. Där anhöriga inte längre litar på att det offentliga tar hand om dem som behöver vård och omsorg.

Där vi en gång byggde ålderdomshem för trygghet under livets sista år är de i dag, på vissa håll, platser för obehag, kanske till och med rädsla och bitvis vanvård.

På ett annat äldreboende chockades personalen när de kom till arbetet på morgonen. Flera äldre låg i nedkissade sängar. Inget hade gjorts under natten. De gamla hade lämnats ensamma utan tillsyn. Det visade sig att en nattanställd hade spelat datorspel på sin telefon i stället för att arbeta.

Återigen anekdotiskt, men en del av en bild som många känner igen.

Många äldreboenden fungerar bra. Men det har skapats ett slags lotteri. Hamnar man på ett av de dåliga är risken stor att de sista åren i livet lämnar mycket att önska.

Frågan om vad som gick fel är central för hela den offentliga sektorns framtid. En del av svaret handlar om vilka som anställs. För att hålla lönerna nere slarvas det med bakgrundskontroller, brottsregister kontrolleras inte, referenser är märkliga eller bristfälliga. En annan del handlar om facket och arbetsrätten, som gör att den som missköter sig inte kan avskedas omedelbart.

Men kanske är den viktigaste delen ledningen. Chefer som låter missförhållanden fortsätta dag efter dag. Chefer som inte avskedar, eller ens försöker avskeda, dem som missköter sig. Chefer som hellre ger goda vitsord för att bli av med ett problem än tar ansvar.

Även politiker har sitt ansvar. För äldreomsorg finns det sällan pengar men till alla möjliga idiotiska projekt finns det gott om pengar.

I stället för att medge, analysera och lösa problemen ägnar sig politiken åt en absurd diskussion om att ”ta tillbaka kontrollen”. Borde inte löftet i stället vara att återupprätta kvalitet och trygghet?

Läs även: När kritiken blir obehaglig skjuter S-ledaren på budbäraren

Följ mig gärna på X/Twitter