Tiotusentals människor protesterade nyligen i Belgrad, Serbiens huvudstad. Det som har väckt folkets ilska är ännu en av regeringens affärer med utländska företag.

Tidigare har Serbien tecknat avtal med bland annat Kina för att importera och tillåta förbränning av kol av usel kvalitet. Belgrad brottas med extrema problem med föroreningar och uppskattas ha runt 1800 dödsfall på grund av föroreningarna.

Att folk är trötta på ”smarta” politiska lösningar med en touch av korruption är helt självklart.

När regeringen kanske ska tillåta bygget av en litiumgruva sätter folket ner foten rejält. Risken för att utsläpp från gruvan kommer att läcka in i grundvatten, sjöar och andra vattendrag uppfattas som stor och folket utgår från att regeringen kommer att prioritera gruvan framför att varna folket om något går fel.

Bolaget som ska driva gruvan är ökänt. Rio Tinto, som bolaget heter, har länge varit en av miljörörelsens röda flaggor. Bolaget har återkommande utsatts för kritik på grund av både arbetsvillkor och miljöskador. När bolaget leverade guldet i guldmedaljerna för Londons OS gjordes till och med ett försök att bojkotta medaljerna.

Bolaget har också fått mycket kritik för att i samband med en gruvexpansion ha förstört en 46 000 år gammal aboriginsk helig plats i Australien. I efterhand bad bolaget om ursäkt.

Kort och gott. Rio Tinto är ett företag som avskys av fackföreningar, miljörörelser, de som värnar om minoriteter för att ta några. Att serberna misstänker att något kommer att gå fel är inte direkt något att förvånas över.

Litium, som ska brytas i Serbien, är en central komponent i de batterier som den gröna omställningen behöver. Gruvorna beskrivs sällan som särskilt gröna utan brukar vara lite av miljörörelsens blinda fläckar. Gärna ett batteri, men först en rejält slaskig gruva, tycks vara tanken.

Men Rio Tinto ägnar sig inte bara åt att bryta litium, utan en lång rad andra metaller också. En av dem är järn. En mer anonym metall, men väldigt viktig för moderna samhällen.

Svenska H2 Green Steel har tänkt att revolutionera stålbranschen. Stålet ska bli grönt, men revolutionen hade en lång rad hinder av mer praktisk natur. Ett av dem är hur man ska få el till att driva elektriska smältverk. Ett annat mer handfast var att de länge inte kunde ge besked om varifrån järnmalmen skulle komma. H2GS hade tänkt sig LKAB, men av flera skäl vägrade bolaget att sälja sin malm till dem.

Ska man tillverka stål och saknar malm är goda råd dyra, men H2GS löste situationen. Tack vare ett avtal ska malm skeppas från Brasilien och Kanada. Stålet må räknas som grönt, men det kommer knappast räknas som lokalproducerat.

Den brasilianska importen är lika intressant som Rio Tinto. Den utförs av företaget Vales som efter ett par dammhaverier med väldigt många dödsfall i Brasilien hamnade i rätt dålig dager. 2019 rekommenderade därför AP-fondernas etikråd på exkludering från investeringar. Etikrådet säger nej, H2GS ger grönt ljus. Hur ska miljörörelse och fonder ställa sig till det?

Det går att lista kritik och ilska även mot Rio Tinto men poängen är nog redan gjord. Det är inte ett bolag man väljer i första hand om man ska vara vare sig grön eller etiskt listad. Så frågan är hur H2GS tänker kring produkter och bolaget självt. Ska det bli ett stort bolag måste de få in fonder som investerare. Det är liknande med produkterna. Kommer kunderna bedöma att stålet är grönt och har ett stort etiskt värde om malmen är skeppad från Brasilien, från ett bolag som är ett av de få bolag som AP-fondernas etiska råd har svartlistat?

Fenomenet är inte unikt. Det har skrivits spaltkilometer om barnarbete och batterier, om vindkraft och natur och mängder av andra gröna produkter som behandlas annorlunda. Kanske hoppas man på att det går att smita ut i den luckan. Kanske kan deras metod att smälta malmen green washa malmen. Det är möjligt.

Problemet är att Vale och Rio Tinto under lång tid varit i miljörörelsens skottglugg. Det är varumärken som är inpräntade hos varje aktivist. Det är svårt för den rörelsen att å ena sidan avsky bolagen och deras produkter och å andra sidan älska det gröna stålet som görs av malmen från de hatade bolagen.

Hållbarhet i hela produktionskedjan blir allt viktigare. Det går inte längre att till exempel skylla på att en underleverantör använder barnarbetare. Företag måste ha koll längs hela kedjan och ta ansvar.

För H2GS borde det vara extra viktigt. Stål är en bransch med hård konkurrens och det gröna stålet är väldigt dyrt och premien på priset kan bara motiveras med etiska resonemang. Hur går det med de etiska värdena om kedjan börjar med bolag som Vale eller Rio Tinto? Hur skriver man sin hållbarhetsredovisning? Hoppas man att fondbolagen ska strunta i underleverantörerna och ändå köpa aktierna?

Sådana frågor borde vara rena företagsfrågor där H2GS kan göra som de vill. Men bolag som H2GS är inte normala bolag. De får miljarder i säkrade lån från till exempel EU, statliga Svensk exportkredit och Riksgälden. Offentliga medel.

När statliga pengar dras in blir frågan politisk. Att alls bekosta sådana företag som H2GS är dumt. Men när man lägger till de tveksamma leverantörerna och risken för att H2GS inte kommer att klassas som gröna, hållbara eller etiska blir det en allt större risk. En risk som ytterst tas av skattebetalarna. Produkterna kommer att vara dyrare, och utan det etiska så är det bara dyrt stål. Hela extravärdet ligger i etiken.

Det är inte bara serberna som borde vara upprörda över hur staten agerar. Svenskar borde också vara arga, riktigt arga, på hur skattepengar hanteras kring batterier, grönt stål och till exempel vindkraft används och hur de ges till företag.

För om H2GS kommer att göra vinst, då vinner ägarna. Men misslyckas företaget är det till stor det det offentliga som får ta smällen.

Läs även: Har Sverige blivit sämre än Syrien?