Sofie Wiklund hoppade av socialdemokraterna och blev moderat. Orsaken var att socialdemokraterna hade slutat vilja lösa problem och i stället hade blivit en ideologisk klubb.
Sofie Wiklund kom i dagarna ut som moderat. Som tidigare socialdemokrat, ledarskribent i Dala-Demokraten och mycket annat i arbetarrörelsen blev det lite av en nyhet. Inte minst eftersom hon kommer att arbeta åt Moderaterna med att hjälpa socialdemokrater ur partiet.
Det mest intressanta är inte att hon lämnade socialdemokratin eller att hon började jobba åt Moderaterna. Utan varför. Så här säger hon:
”Jag fick en tankeställare när jag insåg att den socialdemokratiska parollen ’lika för alla’, sällan fungerade för någon”.
I stället skräddarsydde vi kortare utbildningar på 2–12 veckor för arbetslösa och försörjningsstödstagare. Företag som hade svårt att hitta sommarjobbare kunde skapa utbildningar tillsammans med kommunen.
Samarbete – inte fiendskap – mellan det privata och offentliga, gjorde skillnad. Både för oss och för den enskilde.”
Två bitar är viktiga. Det ena är socialdemokratins fiendskap mot det privata, det andra lika för alla. Två ideologiska stöttepelare för Socialdemokraterna. Två stöttepelare som partiet dessutom hellre lutar sig mot än skapar fungerande politiska lösningar. De ideologiska stöttepelarna är för socialdemokratin viktigare än en fungerande politik.
Ett av de stora problemen i svensk politik de senaste tio, kanske femton åren, är att ideologi tillåts att trumfa över pragmatism. Partierna väljer ofta att glädja medlemmar snarare än att skapa fungerande lösningar. Ideologiskt motstånd har slagit sönder elförsörjning, ideologi har blockerat kriminalpolitik, ideologi vill stoppa fungerande skolor, det går att fortsätta länge där.
Oftast är de stora konflikthärdarna där problemen är störst, vilket antagligen beror på att problemen skapas av ideologi snarare än löses med hjälp av den. Svensk elproduktion hjälps inte av en ideologisk rädsla för kärnkraft, utan det förvärras. Ett ideologiskt motstånd mot friskolor och att man är beredd att kasta elever ur fungerande skolor av ideologiska skäl är exempel på hur problemen förvärras. Extremen är antagligen hur centerpartiet röstar mot allt SD lägger fram, oavsett egen position, för att minimera inflytande på rent ideologisk grund.
Fler Wiklund vore bra. Fler som säger att de struntar i kattens färg så länge den fångar möss. Och framför allt fler som hellre löser problem än glädjer partikamrater.
Tyvärr kommer Wiklund förmodligen att snabbt försvinna ur rampljuset och mest ses som en partibytare. Hon borde i stället ses som något större – någon som faktiskt vill lösa problem snarare än förverkliga ideologiska drömmar.
Det finns en ganska märklig ironi i att det kanske viktigaste för arbetarklassen: låg arbetslöshet, låg kriminalitet, god tillväxt, låg inflation med mera, är kunskap som mänskligheten har sedan generationer. Att den kunskapen inte används handlar om ideologi, inte om okunskap. Att politikerna inte vill snarare än inte kan.
Men fiendskapen som Wiklund nämnde blockerar. Det bästa för dem som man påstår sig representera ersätts med det rätta för partiet. Kartan blir viktigare än vägen. Och resultatet syns varje dag.
