Dansk vindkraft tog en hård smäll i förra veckan. Upplägget för dansk vindkraft skiljer sig från det svenska. I Danmark väljer staten platser och ordnar tillstånden. Tre sådana tillstånd auktionerades ut men det kom inte in ett enda bud. Ingen, inte ens Vattenfall ville driva dansk vindkraft.

Vattenfall har länge haft en hög svansföring kring vindkraft och har till och med menat att svenska staten motarbetar dem. Konflikten mellan staten och Vattenfall rör subventioner, i huvudsak kostnaden för anslutning till det landbaserade elnätet. Den kostnaden utgör vanligtvis 20-30 procent av den totala kostnaden. Att låta skattebetalarna ta mellan en femtedel och en tredjedel av kostnaderna är onekligen ett bra sätt att öka lönsamheten.

Någon har säkert redan lyckats lista ut vad som hände i Danmark? Rätt gissat, det saknas subventioner. Danska Energistyrelsen skriver i ett pressmeddelande:

”De 6 GW havvind udbydes uden støtte og med en årlig koncessionsbetaling. Tilbudsgiver deltager ved at byde en fast koncessionsbetaling til staten over 30 år for retten til at benytte havarealet.”

Det är ett tillstånd utan subventioner och med en årlig betalning till danska staten. Plötsligt dog allt intresse för vindkraft. Och i förlängningen både grön omställning och att rädda planeten. Alla de vackra orden begravdes under en ekonomisk verklighet.

Tillståndsprocessen i Sverige är annorlunda men den förändrade synen på subventioner som kom i och med Tidö-avtalet har givit samma effekt. Energibolagens intresse för vindkraft tycks vara väldigt sammanflätat med subventioner. Svenska Vattenfall har lagt både Kriegers flak och Kattegatt syd i malpåse. Utan subventioner bedöms de inte som lönsamma.

Vindkraft som bransch har enorma ekonomiska problem. Det är inte en bransch som bär sig själv, faktiskt inte ens trots subventioner.

2023 var det sjunde året i rad som vindkraften, som bransch, gick med förlust enligt en granskning i Affärsvärlden. På branschnivå sattes ett nytt rekord på 4,6 miljarder i förlust, en ökning med 600 miljoner på ett år. Förlustmarginalen är 38 procent, för varje hundralapp som branschen omsätter uppstår en förlust på 38 kronor. Det är märkligt att det uppfattas som hållbart.

Intressant nog växer förlusterna när omsättningen ökar. Det är inte konstigt eftersom vindkraften drar i gång symmetriskt. När vinden kommer ökar snabbt produktionen av el, vilket ger fallande priser – tidvis går de ner under noll.

Det gör att vindkraften är en förlust när det inte blåser, men också när det blåser mer än en viss mängd uppstår förlust eftersom priset antingen är för lågt eller till och med negativt. I takt med att vindkraften byggs ut krymper intervallet i meter per sekund där ett vindkraftverk tjänar pengar. Varför man inte vill investera utan subventioner är lätt att förstå.

Parallellt med förluster, och expansion, byggs ett berg av skulder upp. Branschen är nu skuldsatt med över 82 miljarder. I sig är det inte inte en oroväckande belåning men när branschen går med förlust är risken för konkurser uppenbar.

Att de större aktörerna börjar bli tveksamma till investeringar är enkelt att förstå. Det är svårt att räkna hem vinster – särskilt som det finns en stor mängd vindkraftverk som planeras att byggas, vilket ytterligare kommer att ge mer förluster. Branschen är ju en kronisk förlustbransch och en expansion ger fler som ska dela på samma kaka.

Möjligheterna att tjäna pengar finns därför i huvudsak genom subventioner. Antingen i form av subventioner som sänker produktionskostnaden så att det räcker med små intäkter för att göra vinst. Eller subventioner i form av bidrag som ges för hur mycket el man producerar. El som sen tidvis skänks bort.

Vindkraften lyckas dessutom ge två andra skador på ekonomin. Den ena är att tillgången på el svajar kraftigt så att stödtjänster från framförallt batterianläggningar måste köpas in. Kostnaden för det är på många miljarder per år och har vuxit mycket per år de senaste åren.

Den andra skadan är att när priserna trycks ner blir annan produktion olönsam. Det blir därför inte särskilt lönsamt att investera i annan elproduktion, vilket ytterligare komplicerar tillgången på el.

De totala effekterna på ekonomin och för energiproduktionen är alltså inte direkt positiva. Den positiva effekten som vindkraften skapar är i stället politisk - det produceras grön elektricitet som ser fin ut i redovisningarna.

Kanske är den danska upphandlingen ett tidigt tecken på att vindkraften har börjat nå sin topp och att expansionen kommer att bromsa in. Det är i så fall goda nyheter.

Läs även: Äntligen ljusning i vargfrågan