Hjort: Iran får inte bli nästa Afghanistan

Kriget i Iran handlar ytterst om anständighet. Det internationella samfundet kan inte i längden blunda för en regim som systematiskt förtrycker sin befolkning, fängslar oliktänkande och använder våld för att säkra sin egen överlevnad. Världen har alltför många gånger accepterat den sortens brutalitet i stabilitetens namn. Alltför länge har den sortens förtryck accepterats, och det måste etableras en mer anständig internationell rätt där det är självklart att hjälpa dem som utsätts för förtryck. Om principen om människors frihet ska tas på allvar måste det också finnas en beredskap att agera när den trampas ned.

Samtidigt finns det skäl till eftertanke. Det finns alltid ett ”efter”. Militär intervention kan fälla en regim, men den skapar inte automatiskt en fungerande stat. USA:s moderna krigshistoria är en påminnelse om detta dubbla arv. I Tyskland och Japan efter Andra världskriget lades grunden för stabila demokratier. I Irak och Afghanistan följde år av våld, sönderfall och enorma kostnader – mänskliga såväl som ekonomiska.

Iran får inte bli ännu ett exempel på hur en diktatur ersätts av kaos. Landet riskerar annars att dras in i ett utdraget inbördeskrig, med regionala och etniska maktcentra som konkurrerar om territorium och resurser. Erfarenheterna från Syrien visar hur snabbt ett maktvakuum kan fyllas av miliser, externa intressen och våld. En sådan utveckling skulle inte bara vara en tragedi för iranierna, utan också för regionen och för Europa, USA och resten av världen.

Det är viktigt att påminna om att Iran inte är en konstgjord statsbildning utan en av världens äldsta civilisationer. Landets historia sträcker sig mer än 2 500 år tillbaka, från det persiska rikets dagar till dagens republik. Under långa epoker har Iran varit en kulturell och vetenskaplig stormakt, med betydande bidrag till filosofi, medicin, matematik och poesi. Den islamistiska diktatur som i dag styr landet står i skarp kontrast till denna månghundraåriga tradition. Islam är också relativt sett nytt som statsreligion; den blev statsreligion på 1500-talet.

Befolkningsmässigt består landet i huvudsak av perser, men det finns också stora minoriteter som azerer, kurder, balucher, armenier, araber och andra. Utöver de nationella minoriteterna finns ungefär åtta miljoner afghanska flyktingar. Risken för inbördeskrig är uppenbar när många grupper både kan komma att tävla om makten över landet och försöka bryta loss delar för att bilda egna stater.

Till ytan är Iran nära fyra gånger större än Sverige och befolkningen uppgår till omkring åtta gånger den svenska. Huvudstaden Teheran är en megastad vars invånarantal sannolikt överstiger hela Sveriges befolkning. Iran är rikt på naturresurser, inte minst energi. Med ett fungerande styre och rätt institutioner finns förutsättningar för betydande välstånd – men också för en mardröm om landet dras in i ett inbördeskrig.

Den ekonomiska situationen har redan försvagats av årtionden av vanstyre, sanktioner och korruption. Hög arbetslöshet och inflation har gröpt ur framtidstron, särskilt bland unga. Här finns en avgörande skillnad mot exempelvis Irak efter Saddam Hussein: den iranska befolkningen är generellt välutbildad, och yngre generationer har ofta både utbildning och internationell orientering. Det ger bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling än i många andra delar av Mellanöstern. Det innebär att chansen för Iran att fredligt gå mot demokrati är bättre, inte bara än i Irak utan i stora delar av regionen.

Den stora utmaningen för omvärlden blir att hjälpa till att stadga utvecklingen när den islamistiska regimen faller, så att det inte blir en explosion när det lock som terrorregimen utgjort tas bort. Etniska, sociala och ekonomiska problem måste hanteras snabbt och effektivt för att övergången från dagens diktatur ska bli så stabil som möjligt.

När ett auktoritärt lock lyfts riskerar undertryckta motsättningar att explodera. Omvärldens ansvar blir därför dubbelt: å ena sidan att tydligt stå upp för principen att brutal diktatur inte är acceptabel, å andra sidan att bidra till stabilitet, institutionellt stöd och ekonomisk återuppbyggnad – utan att fastna i ett öppet och kostsamt åtagande som saknar folkligt stöd.

Ingen västlig demokrati är beredd att upprepa de enorma insatser som gjordes i Irak och Afghanistan. Därför måste en övergång i huvudsak bäras av iranierna själva. Externt stöd kan underlätta, men inte ersätta inhemskt ansvar. Det är först när förändringen har inre legitimitet som den kan bli hållbar. En stabil stat byggs nästan alltid underifrån.

Samtidigt måste det ske till en rimlig kostnad. Ingen är beredd att ta kostnaderna för ett nytt Irak eller Afghanistan. Övergången måste i huvudsak genomföras av iranierna själva för att den ska sluta väl.

Det är här den verkliga prövningen ligger. Att fälla en diktatur kan vara en militär fråga. Att bygga en fri och fungerande stat är alltid något annat – långsammare, svårare och mer beroende av tålamod än av bomber. Om Iran ska gå mot en bättre framtid krävs både mod att ingripa mot förtryck och klokskap nog att förstå vad som måste följa därefter.

Läs även: Göra bort sig så snart man kan

Följ mig gärna på X/Twitter