Hjort: Göra bort sig så snart man får chansen
Carl Bildt, Alice Bah Kunkhe, Jan Eliasson. Varje gång är det samma namn, samma indignation, samma fel slutsatser. Medan den iranska diktaturen brutalt håller sitt folk nere väljer svenska tyckare att försvara regler framför människor.
Det finns en förutsägbarhet i reaktionerna efter helgens attack mot Iran. Samma röster, samma moraliska reflexer, samma oförmåga att väga principer mot verklighet. Det slår sällan fel. När tillfälle ges att inta den höga hästen tas det – oavsett vad som pågår på marken. Det slår aldrig fel: så snart de får en chans gör de bort sig.
I slutet av förra året började iranier resa sig mot den islamistiska diktaturen. Reaktionen var brutal. När det var som värst kan över 30 000 människor ha mördats inom loppet av 48 timmar. För att sätta det i proportion är det nästan fyra gånger fler än i Srebrenica och i ungefär samma storleksordning som nazisternas mord i Babi Jar.
När regimen trots en folklig resning står kvar och blir allt mer brutal slår Israel och USA till mot Iran. Syftet är inte att skapa en revolution utan att slå ut den förtrycksapparat som har verkat under lång tid. Man slår mot förtryckets infrastruktur. Det är skillnad på att angripa ett folk och att angripa dess förtryckare. Mullornas Iran slår mot sitt eget folk för att hålla dem nere.
Folkrätten är en sörja som samtidigt skyddar både folk och stater. Den är inte helt sammanhängande, men i Sverige har folkrätten en status strax över de tio Guds bud. Det finns inga dumheter som inte kan försvaras i folkrättens namn. Inte bara dumheter utan också grymheter.
Carl Bildt, Göran Greider, Ali Esbati och Alice Bah är några av de ”usual suspects” som brukar landa fel i sådana här situationer. De gör ingen besviken den här gången. Men överlag landade Sverige ganska rimligt, och socialdemokraten Ardalan Shekarabi var till och med bra.
Men låt oss börja med Carl Bildt. Han blir allt mer en belastning för Moderaterna och har en märklig förmåga att inte bara ha fel utan också hamna i sällskap med fel partier. Bildt menar att USA och Israel ville ha krig, att det är ett meningslöst krig och att det strider mot folkrätten. Han skriver på X:
”The regime in Teheran 🇮🇷 is abhorrent. The attack is still a clear violation of international law. You don’t become a saint because of the sin of others.”
Det är talande i en teoretisk värld där allt handlar om folkrättens regler.
Inte förvånande har Annika Strandhäll retweetat Bildt. Hon delar också Olof Palmecentrets tweet om att ”mullakramare” är fel ord för någon som bara vill stå upp för folkrätten. När Alice Teodorescu Måwe säger att Netanyahu är en hjälte som gör skitjobbet åt iranier, israeler och hela väst skriver Strandhäll ”Detta är en svensk prominent politiker” och tycks chockerad.
Jan Eliasson och många andra sluter upp och beklagar sig långt mer över folkrätten än de gläds över att ett land kan bli fritt igen och slippa en diktatur som djupt har plågat dem i nästan femtio år.
Det finns många fler dumheter, både från dessa och från andra. Det viktiga är inte att lista dem, även om deras ord förtjänar att ristas i sten, utan att betona varför det är så fel tänkt.
Människor är viktiga. Regler som skyddar och hjälper människor är viktiga. Regler som bara är regler är dåliga. Regler som hjälper diktaturer är usla. Det är faktiskt inte mer komplicerat än så.
Kommentarerna består av pliktskyldiga fördömanden av den nästan halvsekellånga diktaturen för att sedan komma till kärnan: folkrätten. Det är staternas rätt, inte folkens. Den skyddade inte Mahsa Amini från att slås ihjäl av moralpolisen för att hon inte bar slöja.
Men den skyddar tydligen moralpolisen och andra delar av förtryckarapparaten från omvärlden. Och för Bildt, Strandhäll och de andra är det uppenbarligen mycket viktigt.
Det är en avgrund – inte ett kaninhål utan ett moraliskt avträde. Det finns ingen rimlig princip som skyddar en regim som på några dygn slaktar motsvarande en liten kommun. En regim som gång på gång misshandlar unga tjejer, ibland till döds, för att de vill välja sin klädsel själva.
Eller för att ta en annan aspekt av den islamiska diktaturen och hur motbjudande den är: I Iran är den lagliga åldern för kvinnor att gifta sig 13 år, men en far kan medge undantag för sitt barn när det är ännu yngre. När barnet eller kvinnan gifts bort är hon mer en ägodel än en person.
Folkrätten åberopas nu till skydd för samma förtryckarapparat. Det är en moralisk kullerbytta. Det finns ingen rimlig princip som kräver att omvärlden passivt ska se på när en regim slaktar sina medborgare och samtidigt destabiliserar sin region.
Ofta påstås det att folkrätten skyddar oss och därför är viktig. Exemplet Iran visar motsatsen. Iran gömmer sig bakom folkrätten och är förmodligen världens största sponsor av terrorism. De har till och med utfört flera operationer i Sverige. De har legat bakom mycket av krigen i bland annat Jemen, Libanon och mot Israel. Efter anfallet i helgen attackerade de flera länder i regionen.
Men då var det tystare om folkrätten. När de gav pengar till Hamas och Hizbollah var det tystare om folkrätten.
Skulle Iran avstå från krig på grund av folkrätten? Skyddar folkrätten verkligen oss från stater som Ryssland och Iran, eller är det ett skydd som bara hjälper dem?
Det finns något väldigt ruttet över folkrätten och dess försvarare.
Läs även: Varför får Magdalena Andersson inte jobbiga frågor?
Följ mig gärna på X/Twitter
