Human Rights Watch, HRW, släppte nyligen en rapport om barn som sitter i läger för IS-krigare. Barn, utan skuld, far illa eftersom föräldrarnas brott styr behandlingen av dem. Barn födda till krigsbrottslingar och terrorister blir straffade för sina föräldrars brott.

Så långt har HRW ett rimligt barn-perspektiv. ISIS-barnen är lika oskyldiga som tyskbarnen efter andra världskriget. Tvååringar varken väljer sina föräldrar eller kan ha någon skuld.

Men i rapporten – den diskuterar allt från skolgång till posttraumatisk stress hos barnen – saknas en annan bit; hur barnen kan skyddas från islamism. Tvärtom lyfter rapporten fram att ofta är separationen från modern, i fall där barnen tvångsomhändertas, ett värre trauma än lägren.

Det är väl inte direkt raketvetenskap att förstå att separation från den enda trygga punkten i någons liv är traumatisk. I smått och stort är separationer traumatiska och från föräldrar måste vara fruktansvärt. Även om de är ISIS-terrorister.

Låt oss ta ett steg åt sidan. Kommendanten för Auschwitz hette Rudolf Höss. Han var direkt ansvarig för uppåt en miljon mord. Beskrivningarna av honom är inte en sauronliknande ondska med en rå vilja att förinta, utan tvärtom betonas hur han lekte med sina barn, lärde dem att rida och var en så engagerad far han kunde i pauserna av massmorden. Ondska även i sin råaste form måste inte vara elak mot alla. Hans barn var säkert förkrossade när resten av världen jublade över Höss avrättning.

På samma sätt är det med ISIS. Det går absolut att vara IS-mördare på dagen, kasta homosexuella från tak och bränna folk levande och sen gå hem och streama Babblarna med barnen. På samma sätt finns mängder av skildringar från maffia och annan organiserad brottslighet där kvällarna är med barnen och fulla av kärlek.

Och det ger trauma efter separationen. Oavsett om det är fängelse, avrättningar, eller annat. Barn älskar sina föräldrar. Även om de är monster. Men ska vi ta hänsyn till det? Är det barnens bästa att stanna hos lägervakten, maffiatorpeden eller IS-terroristen?

Bulletin skrev i höstas om ”IS-Kvinnan” och hur hon gift bort sin dotter i Syrien. Dottern var vid tillfället tolv år gammal och modern lät dottern bli våldtagen om och om igen. Maken var trettio år gammal. Dottern är inte bitter och hatfull mot sin mor utan har accepterat ideologin och sin roll inom den. Trots att hon omplacerades vid hemkomsten flyttade hon tillbaka till mamman när hon blev myndig.

Läs även: Det här vet vi om IS-kvinnan

En delvis liknande historia finns kring IS-terroristen Michael Skråmo och hans barn. Barnens morfar hämtar dem för att rädda dem och det är en stor medial uppmärksamhet. Doku kunde dock rapportera om att barnens mormor, den radikaliserade kvinnan som kallar sig Umm Hamza, snabbt träffade barnen. Hon har tidigare varit rekryterare åt ISIS. Barnen kommer snabbt in i en miljö av islamism.

Oavsett om barnen älskar sin familj och sina anhöriga och de är jättesnälla mot barnen finns en väldigt stor och uppenbar risk att barnen sugs in i terrorism, islamism och brottslighet. Det är ett perspektiv som HRW ger väldigt lite utrymme åt. Men desto mer åt det kortsiktiga i separationen.

När barn till IS-terrorister, eller anhängare, kommer till Sverige måste det givetvis göras en grundlig undersökning av miljön och inte minst föråldrarnas lämplighet. Ska barnen trots allt få stanna med föräldrar eller är en separation att föredra?

Tycker man att det är rimligt att kasta folk från tak, eller till och med har hjälpt till, kan man nog utgå från att risken att barnen får konstiga värderingar är mycket stor. Eller för den delen, häromdagen dömdes en man för att ha poserat med ett avhugget huvud. Vore han en bra och lämplig far?