Pesach tillhör de bärande högtiderna i judisk tradition. Minnet av uttåget ur Egypten, befrielsen från slaveriet, är inte bara en religiös berättelse utan en identitetsskapande del av judisk kultur. I betydelse kan den jämföras med julen i kristen tradition. Just därför blir det som nu har utspelat sig i Västerås så anmärkningsvärt.

Den judiska församlingen uppmanades av polisen att avstå från att fira Pesach tillsammans. Skälet var att säkerheten inte kunde garanteras. Redan här borde varje rättsstatlig reflex slå till. Att människor i Sverige avråds från att utöva sin religion av rädsla för våld är inte bara beklagligt, det är ett underkännande av statens mest grundläggande uppgift.

Läs även: Judar avstår firande - polisen avråder

Det är en självklarhet att religiösa helger ska kunna firas i Sverige. Rätten att samlas, fira och manifestera sin tro hör till det mest elementära i ett öppet samhälle, och den rätten är en central del av demokratin. När den inskränks i praktiken, inte genom lag utan genom oförmåga att upprätthålla ordningen, har något allvarligt gått fel.

Det innebär också att vi har låtit någon annan ta kontroll. Det är inte längre staten som skyddar medborgarna och värnar deras friheter. Vi har tvingats backa, och någon annan har fått bestämma och sätta gränser.

Hatet mot judar i Sverige har exploderat de senaste åren. Sjunde oktober-pogromen släppte lös en antisemitism som spred sig som en löpeld. Även om hatet inte är fullt ut rumsrent är det i stort sett accepterat, till och med hos polisen som tillåter ramsor, rop och skanderande som borde rubriceras som hets mot folkgrupp, och som sannolikt hade gjort det om de riktats mot andra grupper.

I Västerås blir konsekvensen konkret. Polisen, som ytterst ska skydda medborgarna, väljer att dra sig tillbaka. Uppgifter om utländsk inblandning och kriminella nätverk må vara relevanta för hotbilden, men de förändrar inte principen: det är statens ansvar att upprätthålla säkerheten. Att i stället be de hotade att avstå är att flytta bördan från förövare till offer.

Den misstanke som har förts fram är att Iran via kriminella gäng försöker döda judar i Sverige. Det är inte första gången Iran hotar svenska medborgare, svenska företag eller på annat sätt utför eller försöker utföra dåd på svensk mark. Varför upprätthåller vi en så välvillig relation till ett land som behandlar oss så?

Jämförelsen med andra samhällsföreteelser är oundviklig. Fotbollsmatcher ställs inte in för att det finns risk för ordningsstörningar. Offentliga evenemang genomförs trots hot, just därför att samhället mobiliserar resurser för att möjliggöra det. Att en liten judisk församling inte skulle omfattas av samma beslutsamhet är oacceptabelt – inte minst eftersom regeringen gång på gång har lovat pengar till säkerhet för judar.
Accepteras det här kommer fler tillfällen där polisen prioriterar bort judar. En praxis riskerar att etableras där judar förväntas anpassa sig efter hotbilden, snarare än att hoten bekämpas. Det är en farlig glidning. Signalen blir att våld eller hot om våld lönar sig. Det är inte judarna som ska backa – det är hatarna.

För hat mot judar sprids hela tiden. Det avslöjades nyligen att en moské i Kristianstad hade en imam som i sina predikningar hävdade att muslimer har en plikt att hata judar, och talade om blod, död och fördrivning. Därtill kom en bisarr anklagelse: att judar ägnar sig åt svart magi, lärd av demoner, och att sådan magi är förbjuden av Allah. Likheterna med äldre tiders vidskepelse är slående. Det som borde vara ofattbart i ett modernt samhälle visar sig återigen möjligt.

Det påminner om häxprocesserna: hur människor anklagades för svartkonster och vidskepelse i en tid vi i dag betraktar som en mörk epok. Man bränner inte häxor längre, men hatet vänder sig mot dem som pekas ut som utövare av magi. Att sådan vidskepelse finns i Sverige i dag är en fråga som måste hanteras.

Staten måste kliva fram och sätta stopp för antisemitismen. Sverige ska vara ett tryggt land där det är en självklarhet att fira jul, påsk, Pesach eller andra högtider. Det är ett grundläggande krav på staten.

För länge har man inte tagit hoten på allvar och tvingat judar att fira ensamma eller försöka gömma sig. Det accepteras att kippor och davidsstjärnor utlöser våld och hat. Demonstrationer som skanderar antisemitiska slagord marscherar i Sverige varje vecka.

En enkel förklaring är att skylla på radikalisering efter den sjunde oktober och kriget i Gaza. Men det är ett fegt svar som flyr ansvar. Detta är inte en utveckling som kan förklaras bort med hänvisning till internationella konflikter. Ansvarsförskjutningen riskerar att bli en ursäkt för passivitet. Det ärliga svaret är jobbigare, men måste sägas: den antisemitism som finns i samhället finns för att vi accepterade den, och för att vi fortfarande låter den spridas.

Staten måste återta initiativet. Det innebär inte bara skärpta ord utan konkret handling: rättsväsendets resurser, tydliga rättsliga markeringar och en orubblig princip om att medborgares fri- och rättigheter inte är förhandlingsbara. I ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat ska det vara en självklarhet att fira Pesach utan rädsla.

Läs även: SD i regeringen är ett naturligt steg

Följ mig gärna på X/Twitter