Nyligen kom nyheten att barn i Malmö av besparingsskäl inte får äta kött mer än en gång i veckan. Kommunen är, trots enorma överföringar från resten av landet, så fattig att barnen inte kan få rimlig och näringsrik mat. Det är ju inte utan att man undrar vad som hänt.

Barnens mat, inte minst när hela landet rapporterar om att barn äter allt mer i skolan eftersom de har ont om mat hemma, måste väl vara en av de sista sakerna man sparar in på?

Läs även: Elever i Malmö får bara kött en gång i veckan

På samma sätt är det med julljusen. En liten kostnad eftersom det mesta är LED och drar lite ström. Men det är tydligen symboliskt viktigt att det ska göra ont. Oklart varför det är så viktigt att det alltid ska vara barn, vanligt folk och andra som ska få ta smällen när Socialdemokraterna bränt pengarna på annat.

För det är det som är problemet. Man tar in skattepengar för att barnen ska få dagis, skola och annat och för att sköta gator, torg och parker. Många ser nog julbelysning som viktigt även om det inte är en kärnuppgift. Fråga dig själv så är det nog ungefär där de viktigaste sakerna hittas tillsammans med stöd åt utsatta, vård av äldre och liknande. Men det är de områdena vi alltid ser besparingar i.

Mer sällan ser vi att kommunens ekonomi är så dålig att en kommunikatör, en yrkestwittrare, fått gå för att barnen ska kunna få bra mat. Trots att en sådan besparing skulle ge rätt mycket pengar till skolmaten. Och få skulle märka förlusten. Det skulle gå att skicka bort rätt många kommunikatörer innan föräldrarna känner att kommunikationen från kommunens sida är så dålig att de accepterar att skolmaten försämras.

Eller kanske de 900 000 kronor som Malmö lade på att köpa en rosa enhörning hade gjort mer nytta som skolmat. För ett par år sedan hyrde Malmö in en skateboardsamordnare för 2,5 miljoner. Man har också haft en kommunal e-sportsamordnare. Eller de kommunanställda som åkte på en resa till Paris för att inspireras av stadens julfirande. På skattebetalarnas bekostnad.

Men givetvis är det inte i sådan verksamhet man sparar. Utan på barnens mat.

En liknande nyhet finns från Botkyrka. Där upptäcktes det att gängkriminella använde fritidsgårdar för sin verksamhet. Kommunstyrelsens ordförande gör då det rimliga och stänger ner fritidsgårdarna. Något som borde ha varit okontroversiellt. Men inte bland socialdemokrater.

Efter en intern omröstning får Ebba Östlin, ordföranden, sparken av det egna partiet. Aftonbladet hävdar att en blandning av gängkriminella och andra socialdemokrater fick en majoritet så att Östlin fälldes.

Läs även:S-topp petas, stängde ner brottstyngda fritidsgårdar

Egentligen är det inte förvånande. Det är så mycket som är dysfunktionellt att få orkar uppröras, bry sig på allvar eller tror sig kunna göra något. Man delar någon artikel, skriver ihop ett skämt. Suckar och säger att det handlar om en panikreaktion från socialdemokrater efter att någon fått en idé som kan göra nytta, och partikamraterna får panik av det eftersom de är rädda att få sådana krav på sig.

Det går att gå åt andra hållet också. Det går att kräva att saker ska funka. Det är inget stort, extremt eller radikalt krav. Att fritidsgårdar varken ska vara förvaringsplatser för vapen eller knark. Eller att skolmaten prioriteras framför rosa enhörningar.

Det borde vara det grundläggande kravet på politiken – att saker funkar. Att barnen får vettig mat, att fritidsgårdar inte används av kriminella och att kommunerna prioriterar rimlig verksamhet. Det borde vara så.

Men vi får inte sådan politik. För få klagar högljutt, andra politiker har sina favoritprojekt. Tjänstemän håller emot. Botkyrkaexemplet visar att man kan sparkas om man gör rätt.

Men det är det enkla kravet vi borde ställa. Vi betalar en tredjedel eller mer av vår lön i skatt. Borde inte saker bara kunna funka då? Någon borde kunna berätta vad fan vi får för pengarna.