Hjort: Kärleken sabbar för socialdemokrater

Socialismen har alltid hyst en varm kärlek till mänskligheten i abstrakt form. De konkreta människorna är mer besvärliga: De röstar fel, flyttar fel och trivs med fel saker. Dessutom insisterar de på att fatta egna beslut – och blir därmed ett störningsmoment i de planer som sägs syfta till allas bästa. Socialisternas liv vore mycket enklare om folk bara accepterade att kontrollen över våra liv handlar om folkets bästa.

Emilia Bjuggren är en av de drabbade i dubbel mening. Hon ska, om väljarna vill, ta över som finansborgarråd i Stockholm. Hon är en stark anhängare av en blandad stad, det som av resten av Sverige kallas tvångsblandning. Människors val av bostäder och platser att bo på måste korrigeras eftersom de har grupperat sig på ett sätt som Socialdemokraterna inte uppfattar som optimalt för mänskligheten. Därför måste de blandas så att det blir större lycka. Felaktiga val måste helt enkelt rättas till.

Det finns en personlig dimension i detta. Bjuggren, själv uppvuxen i Tensta, valde efter en kompromiss med kärleken i sitt liv att bosätta sig i Hägersten. Det är mänskligt. Men det väcker frågan varför det privata valet för henne tycks legitimt, medan andras val behöver styras.

Ett liknande öde har drabbat en annan socialdemokrat. Lawen Redar, som ofta beskrivs som upphovsperson till hela tanken om tvångsblandning, delar sitt boende mellan Stockholms innerstad och Köpenhamn. Även där är det kärleken som har ställt till det.

Även statsministerkandidaten Magdalena Andersson är tveksam till det där med att bo i Tensta. Hon blir arg bara av frågan om hon kan tänka sig att flytta till ett utanförskapsområde. Hon gillar sitt Nacka. En kommun som är ungefär så moderat den kan bli; det går att förstå varför hon föredrar den framför Tensta. Det är inget märkligt i det, människor söker sig ju till miljöer de uppskattar.

Mänskligheten mår, enligt socialdemokratisk ideologi, uppenbart bäst av att blandas. Men det är inte direkt något som ledande socialdemokrater vill. De vill bo där de bor, som de bor och med de grannar de har.

Att se Bjuggren intervjuas av Viktor Barth-Kron ger en krypande känsla av obehag. Inte bara för att hon inte framstår som helt igenom begåvad, utan snarare för hur hon lever i en ideologisk illusion. Att slå sönder villastadsdelar och bygga hyreslägenheter reduceras till en fråga om rädsla för att bo granne med en undersköterska.

Men det finns en tröst i att höra hennes resonemang. Om man känner sig dum eller misslyckad kan man trösta sig med att det alltid finns en ny karriär inom socialdemokratin.

Men mer allvarligt: vi kan inte ha ett samhälle där ledande politiker tror att det är rädslan för att det kanske flyttar in en undersköterska som granne är vad debatten handlar om.

Tanken på att områden har karaktär tycks inte slå dem. Inte heller att området som det är kan uppskattas av dem som bor där. Det är inte samma sak med ett radhus i Bromma, på Järva eller någon annanstans. Grannarna skapar en gemenskap som ofta är en del av det som gör platser attraktiva. Oavsett om det handlar om familjeliv i Bromma eller festande på Söder. Platser är mer än koordinater på en karta. Gemenskaper växer fram organiskt, över tid. De skapar trygghet, igenkänning och tillit.

Men det intervjun avslöjar är både slående och uppenbart. Det är andra människor som ska flytta eller få nya grannar. De ledande socialdemokraterna sitter och skrattar åt folk som är rädda för att få en undersköterska som granne. För dem själva är det inte den rädslan som är avgörande, utan en annan sorts trivsel – den de vill bevara. Och även om någon nu är rädd för lågutbildade grannar, är det självklart något de kan få vara.

Det mest talande är ändå de dubbla måttstockarna. Blandningen framställs som en moralisk plikt – för andra. De som formulerar plikten tycks sällan själva vilja omfattas av den. Det där med att blandas är till för vanligt folk, inte för dem som styr och ställer. Redan Orwell konstaterade att vissa djur är mer jämlika än andra. Människor är inte legobitar som politiker kan, eller får, använda för att bygga sin stad eller sin vision.

Hade människor velat bo mer blandat hade det redan skett spontant. För om människor verkligen gillade att bo med andra som är radikalt olika dem hade det förmodligen blivit resultatet. I stället ser vi hur människor grupperar sig med likar. Oavsett om det är svenskar på Solkusten eller akademiker i storstäder gillar folk att bo med likasinnade. Det gäller också invandrare. Det är inte omöjligt att en migrantfamilj med bristande läs- och svenskkunskaper skulle sakna tillvaron i en förort där de har sitt språk, sin kultur och människor som liknar dem runt sig.

Det är önskvärt med ett samhälle som fungerar och som bygger på frivillighet och respekt för människors egna val. Den som vill se mer integration gör klokt i att stärka möjligheter, inte riva upp gemenskaper. Kanske vore det en början om socialdemokratin ägnade lika mycket omsorg åt faktiska människor som åt den abstrakta mänskligheten.

Läs även: Hatet handlar om invandring, inte om högerextremism

Följ mig gärna på X/Twitter