Hjort: Landet lagom? Inte när det gäller klimatet

Sverige betraktas gärna som ett land präglat av rationalitet. Vi lutar oss mot forskning, statistik och en föreställning om att beslut ska vägas noggrant mot varandra. I andra länder, intalar vi oss, faller medborgare offer för sensationslystna medier och populistiska politiker. Här hemma står vi stadigt på faktagrund. Eller gör vi verkligen det?

När Europabarometern nyligen presenterade sina mätningar fanns flera uppseendeväckande resultat. Mest iögonfallande var svenskarnas prioriteringar. Ett område där svenskarna verkligen inte är landet lagom är klimatfrågan.

På frågan om vilka frågor Europaparlamentet bör fokusera på svarade 59 procent av svenskarna miljö och klimatförändringar. EU-genomsnittet låg på 26 procent. Avståndet är inte marginellt, utan närmast dubbelt. Andra frågor där Sverige avviker kraftigt från snittet är demokrati, terrorism, jämställdhet, social inkludering och mångfald.

Liknande mönster återkommer i andra frågor. När medborgarna tillfrågades om var EU bör stärka sin roll stack Sverige återigen ut i klimatfrågan: 40 procent mot unionens 19. Även frågor om demokrati och mänskliga rättigheter får ett starkare genomslag i Sverige än i många andra medlemsländer.

Samtidigt finns områden där Sverige avviker åt motsatt håll. I hela unionen uppger omkring 55 procent att de är mycket oroade över mediers oberoende. I Sverige är motsvarande siffra 32 procent. Nära 40 procent av svenskarna hyser liten eller ingen oro, jämfört med 18 procent i övriga EU. Det är en anmärkningsvärd skillnad.

Det finns många sätt att tolka den siffran. En tolkning är att vi har världens bästa medier, som rapporterar objektivt och korrekt i alla frågor. En sådan tolkning kan kallas en public service-effekt. Genom helt oberoende och konsekvent faktabaserade nyheter ser vi nyktert på världen och förstår den perfekt, till skillnad från de stackare som ständigt blir lurade av sina medier och oroar sig för andra – möjligen fel – saker.

Detta är inte avsett som smicker utan rymmer en tydlig ironi. Det finns flera brister i svensk media, och en central fråga är bristen på mångfald. Det är sällan olika perspektiv lyfts fram och det uppstår debatter mellan olika medier. Medierna är i stort sett överens. Men betyder det att det etablerade konsensuset är korrekt?

Bristen på debatt riskerar att få många att uppfatta att det råder ett globalt, vetenskapligt eller liknande konsensus – att diskussionen inte behövs eftersom alla ändå är överens.

En annan tolkning är mindre bekväm. De svenska medierna präglas av påfallande konsensus. Utbudet av perspektiv är begränsat och den interna debatten mellan redaktioner är ofta dämpad eller obefintlig. Äldre undersökningar har dessutom visat att journalistkåren i hög grad sympatiserar med partier som prioriterar just klimat och identitetsrelaterade frågor. Det väcker frågor om urval och betoning. Journalisters politiska uppfattningar och bristen på åsiktsmässig mångfald tycks samtidigt vara ett undantag från den vanliga diskussionen om representation.

Som av en ren händelse är det just de frågor som prioriteras av dessa partier som svenskar oroar sig för. Det är möjligt att de svenska uppfattningarna helt baseras på fakta. Det kan också vara så att uppfattningarna speglar vad journalister väljer att rapportera om och framhåller som viktigt.

För de flesta medborgare är avståndet kort mellan det medierna lyfter fram och det som uppfattas som politiskt angeläget. Det som dominerar nyhetsflödet framstår också som viktigast. När relativt få svenskar dessutom oroar sig för mediernas oberoende minskar benägenheten att ifrågasätta denna prioritering. Som vi såg är det få svenskar som tror att medierna försöker påverka dem.

Frågan är då varför skillnaden är så extrem just i miljöfrågor. Nästan varannan svensk är engagerad, mot var femte europé. Är Sverige det enda land där allvaret fullt ut har trängt igenom? Eller är det här som en enskild fråga har givits en oproportionerligt dominerande ställning?

Det förefaller inte sannolikt att en kraftig avvikelse i en politisk fråga i ett enda land beror på att en fossilbränslemaffia har lyckats kontrollera medier överallt utom i Sverige – att vi är en ensam liten by med tappra miljökämpar som står upp mot ett imperium. Kraftiga avvikelser förklaras oftare av att något i det egna landet sticker ut.

Det kan vara så att vi är de enda av EU:s medborgare som fullt ut ser sanningen och allvaret. Det kan också vara så att medier, politiker och andra aktörer har blåst upp en fråga bortom alla proportioner.

Läs även: Ska Sverige jämföras med Rwanda och Jugoslavien?

Följ mig gärna på X/Twitter