Det finns något märkligt över vår syn på debatt. Vi talar gärna om det öppna samhället, om vikten av samtal och det fria ordet. Men när någon faktiskt säger något obekvämt föredrar vi ofta en annan metod: vi bygger en skampåle, samlas runt den och diskuterar inte det som sagts, utan personen som sagt det. I stället för att låta argument mötas i öppen konfrontation reser vi mediala skampålar där oliktänkande hängs ut och tystas. Fallet Agnes Wold är ett tydligt exempel.

Wold är professor i medicin och samhällsdebattör som länge varit populär på vänsterkanten för sin feminism. När hon började ifrågasätta den medicinska behandlingen av barn och ungdomar med transidentitet hamnade hon plötsligt utanför. Popularitet i Sverige är ofta villkorad. Den varar bara så länge man håller sig inom de osynliga gränser som satts upp av människor som samtidigt försäkrar att några sådana gränser inte finns.

Det sista strået kom i en podd förra veckan, när hon sade att hon var beredd att ta ett fängelsestraff för att skydda ett barnbarn från behandlingar som kan vara irreversibla och som minderåriga inte kan ge informerat samtycke till. Det var som om en del av världen gick under. Alla krav på mångfald, tolerans och debatt var som bortblåsta.

En lång rad personer till vänster rasade mot Wold och menade att hon borde få sparken eller på andra sätt tystas. Hennes uppfattning beskrivs som en del av ett kulturkrig snarare än som en medicinsk ståndpunkt. Svensk debatt är, med andra ord, som den brukar vara.

Det är just detta som avslöjar den intellektuella fattigdomen i svensk debatt. I stället för att möta åsikter med fakta och motargument väljer man att utmåla motståndaren som ond eller galen. Det är den gamla cancelkulturen i ny skepnad.

Oavsett vilken sida man står på, eller om man bara är nyfiken, måste en tydlig debatt vara något positivt. Man får en chans att lära sig, utmana sina fördomar eller bara se vad de båda sidorna tycker. Man kan ta ställning. Men dagens debatt medger sällan det.

I Aftonbladet skriver Susanna Kierkegaard i en ledare att Wold inte är en ”ensamarbetande kärring”, utan att hon är trendsäker. Det finns en global trend av hat mot transpersoner. Wold har, enligt Kierkegaard, inte heller velat stoppa en farlig behandling, utan snarare försökt stoppa ett utforskande av könsidentitet.

Det är inte många rätt i Aftonbladets text, vilket är symptomatiskt. I stället för att redogöra för vad som är fel med Wolds resonemang, lyfta fram fördelarna med hormonbehandling eller på andra sätt argumentera i sak, utmålas Wold som en person som tror på konspirationsteorier. Läsaren får veta att Wold befinner sig ”långt ned i kaninhålet”. Det är ett uttryck som ger en viss krydda åt texten, men som inte nödvändigtvis hjälper den som vill förstå vem som har rätt. Att det rör sig om en komplex fråga viftas bort med antydningar om att motståndaren är en foliehatt.

Det märkliga är att resurserna för en verklig debatt finns där. Sveriges Television kan arrangera en diskussion på en eftermiddag. Sveriges Radio har studior. Tidningar har poddar, reportrar och redaktörer. Möjligheterna är nästan obegränsade. Ändå verkar intresset för att låta två motståndare mötas vara förvånansvärt begränsat.

Med en riktig debatt kan lyssnarna ta ställning och väga argumenten mot varandra. Andra kan fylla på genom att skriva texter om vad som var bra och dåligt. Det skulle kunna bli en debatt som skiljer sig från den vi är vana vid.

Ett bra exempel vore om radioprataren Christopher Garplind och Wold kunde ha en debatt. Garplind har krävt att man tar hennes mygga, mikrofonen, och därmed tystar henne. Om han kan få henne att tappa målföret i en debatt vore mer intressant.

Men det kommer inte att ske. De stora medierna vill inte ha debatten, och de mindre kommer sannolikt inte att få några av Wolds kritiker att tacka ja. Folket blir utan en debatt. Sverige blir intellektuellt fattigare.

Mönstret har vi sett förr. Med brottsligheten och gängen. Med migrationen. Två debatter som länge tystades och i stället fördes genom smutskastning. Det finns flera mindre frågor som följt samma mönster – Nato, kärnkraft och andra. Samma mekanism återkommer: ingen debatt, motståndare tas inte på allvar, och plötsligt kollapsar allt. Då står nästan alla på den andra sidan och hävdar att de i princip alltid gjort det.

Sverige blir intellektuellt fattigare av detta. En stark demokrati behöver inte skydda medborgarna från obekväma åsikter. Den ska låta dem prövas i ljuset. Om Agnes Wold verkligen har fel – om hennes oro för barns medicinska behandlingar saknar grund – borde det inte vara svårt att bevisa det i en timmes öppen debatt.

Om nu Wold är en kärring som inte begriper något, kan inte någon ta debatten och bevisa det?

Läs även: Ett land som inte kan skilja på arbete och terapi

Följer mig gärna på X/Twitter. Eller bara skriv en kommentar om texten.