Bråket mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna är ganska fånigt men har sin grund i Liberalernas organisationskultur. Det vore dumt att låta något sådant störa ett större arbete för en viktig förändring av Sverige.

Partier är väldigt mycket som fotbollslag. De aktiva har sitt faroritlag, det är en så stark koppling att det blir en del av identiteten och vem man är. För aktiva blir det också ett slags monopol. Är man liberal är det svårt att byta parti. Ofta är inte armarna särskilt öppna hos andra heller.

Därför är alla andra partier primärt konkurrenter eller fiender. Det finns inte en liberal som inte vill ha hälften av Sverigedemokraternas röster, eller en sverigedemokrat som inte skulle vilja ha halva Moderaternas. Problemet är inte rösterna, folket, utan de förtroendevalda. För Moderaterna nu hade det varit mycket enklare om de likt Socialdemokraterna historiskt hade kunna styra landet själva. De andra partierna i regeringen är nödvändiga, men de stör. Även falanger inom de stora partierna stör arbetet.

Så man säger saker. Elaka saker, spydiga saker och roliga saker. Det hade varit jätteskoj att höra Åkesson eller Söder prata om liberalerna en sen natt efter för många öl. Eller vad partiledarna säger om Morgan Johansson, Strandhäll eller Magdalena Andersson. Det ligger i partiers natur att man skojar och driver med dem som är konkurrenter. Men det är ett slags ventil. Man jobbar ihop och är frustrerad och i en liten grupp ventilerar man frågor och personer. Så sker nog på de flesta arbetsplatser.

Men liberalerna är annorlunda. De ventilerar inte saker internt i smågrupper, utan i media. De vräker saker på varandra och på andra i media i tid och otid. Internt kanske konsekvenserna är begränsade men med andra partier är det ett stort steg mot konflikt. Som när Erik Ullenhag ett par dagar före ett val angrep M och tyckte att FP, som de hette då, skulle få statsministerposten. Problemet är så stort att det skrevs in i Tidöavtalet. Liberaler älskar att bråka i media.

Här finns problemet. Liberalerna kommer att fortsätta sina interna konflikter och de kommer att göra det genom läckor. Som barn som skvallrar för fröken springer man till DN eller Expressen, och det blir stort. Ju större det blir desto mer kommer tidningarna att försöka att få läckor och att skapa konflikter. Det blir ett slags dokusåpa av politiken där tidningar springer mellan politiker och berättar vad den andre sagt. För att få ett varv till av konflikt.

För när första varvet är klart kommer det andra varvet. När Pehrson tvingats att be Björn Söder om ursäkt kommer en lokalpolitiker någonstans att mena att en liberal partiledare aldrig ska be Söder om ursäkt. Och den lokalpolikern kommer att få sina femton minuter. Sen skriker någon ännu högre. Sen kommer en sverigedemokrat att hugga tillbaka. Det blir en allt mer virrig och ovärdig konflikt.

Ytterligare en dimension i det här är Liberalernas reaktion. Varje gång de får uppmärksamhet så här och hotar ett avtal som vissa av dem vill lämna så kommer vänsterfalangen att göra om det. Läcka, vinkla och skapa konflikt.

Det bästa är att ta ett steg tillbaka. Fundera på vad Andersson sagt i tysthet när Strandhäll eller Morgan Johansson tar sig en runda på Twitter. Eller vad Kristersson säger om Pehrson när Liberalerna går loss i media. Eller sverigedemokraters kommentarer om liberalen som trodde sig vara gängens värsta fiende. Det går att hålla på rätt länge med exempel på saker som sagts som vore skoj att få höra. Men som mår bäst av att stanna bakom stängda dörrar.

Medan Pehrson lär sina partikamrater att inte ringa media så kan andra ta ett steg tillbaka och räkna till tio i stället. Så länge Tidöpartierna bråkar internt kan Magdalena Andersson sitta och rulla tummarna. Och fundera på vilka ministerposter som Ygeman, Strandhäll och Morgan Johansson ska få om regeringen faller på småbråk. För det är alternativet.