Bilden av skog och skogsindustri är väldigt mycket formad av en uppfattning av Sveriges gröna guld. Skogen, om man har råd att köpa, kommer att göra att man blir rik som ett troll och kan ägna fritiden åt att tälja figurer av renaste guld.

En mer realistisk bild av skogsinvesteringar är att de inte är särskilt lönsamma. Någon procent av värdet om man har tur och sköter sin mark väl. Beroende på hur det är med jaktarrenden, sammansättning av skogen och liknande kan skogen ge någonstans mellan två och fyra procent av värdet om året. Med en investerad miljon får man i så fall mellan 20 000 och 40 000 kronor. Det är inte riktigt en tillvaro där man täljer guld. För skogsägare är det ofta en tuff tillvaro eftersom maskiner, arbete och annat är dyrt. Många kommer att studsa vid avkastningen och mena att den är orimligt hög. Det är jag medveten om och valde därför ett medeltal.

Skogen är också politiskt väldigt känslig. Den går inte att flytta på och händer något politiskt så sitter man fast. Ofta finns mycket små möjligheter att överklaga eller värja sig och det man en gång trodde kunde vara en god investering kan förlora mycket i värde eller rent av bli närmast värdelös.

Om varg skapar ett revir så kommer det att ge mycket stor påverkan på värdet av jakten i området. Älg och rådjur kommer drastiskt att minska i antal och i hur mycket man får jaga, vilket i sin tur slår ut möjligheten att hyra ut jakträtten.

Om skogen tas upp som någon form av skydd så kan den i värsta fall beläggas med förbud att skördas, men den kan också läggas i mjukare skydd. Skogsstyrelsens inventeringar av skog innebär oftast inte att skogen blir förbjuden att skörda. Men är den skyddsvärd så får inte miljöcertifierade företag blandas in vilket i praktiken innebär att det inte går att sälja. Det gör också att välskött skog i många fall straffas.

Ytterligare en sådan pålaga som kan komma inom kort är blyförbud för hagelammunition nära våtmarker. Med en EU-definition som är väldigt generös så finns en stor risk att väldigt mycket mark kommer att inkluderas. Med stor påverkan på dess värde. Och mark som redan har en låg avkastning kommer att tappa ytterligare.

Ett sista exempel är hur staten kan låta sin skog vara kläckningskammare för granbarkborre som sedan sprider sig och förstör enorma skogsvärden hos omgivande ägare, som varken kan skydda sig eller få kompensation. Staten tar inte ansvar men enskilda skadas.

Ett grepp för att lösa problemet med att statliga beslut slår sönder värdet på skog är att låta skogsägare ansöka om kompensation för om deras mark påverkas negativt. Inför staten en reglering som antingen på riktigt eller indirekt omöjliggör skördande av skogen så får staten bekosta den förlust som en markägare får.

Problemet vi har i dag är att staten fattar beslut men att det är privatpersoner som får ta kostnaden för besluten. Vilket givetvis leder till helt orimliga beslut. Om staten måste ta hela eller stora delar av kostnaden så kommer självfallet det att påverka hur besluten fattas och ge oss smartare beslut.

Om till exempel Skogsstyrelsen har en årlig budget så tvingas de att prioritera. Tjänstemännen måste motivera för sina chefer varför just den platsen måste skyddas och varför en plats är viktigare än en annan. I dag när staten saknar kostnad, och därmed ansvar för konsekvenser, så kan myndigheter ha en attityd med extra allt. De kan till och med motivera expansion av myndigheten med att det är så mycket skog de vill skydda att de inte hinner.

En sådan reglering är uppenbart orealistisk. Staten skulle aldrig ta ansvar för sin politik och kompensera de som drabbas av den. Men frågan om varför staten ska få fatta beslut om den inte tar ansvar för kostnaderna är viktig. Fattar staten beslut som medför kostnader så bör givetvis de som drabbas kompenseras, annars ska staten inte ges den makten.

Och självklart borde en sådan princip gälla alla former av mark – inte bara skog.