Hjort: Lawen Redars bristande omdöme

När Rojavakommittéerna deltog i en manifestation på Sergels torg anslöt sig socialdemokraten Lawen Redar. Hon säger att deltagandet inte var planerat, utan att hon gick förbi och spontant slöt upp. Hade hon vetat att Rojavakommittéerna var där hade hon inte deltagit. Verkligen?

Redar är ett tydligt ministerämne, till och med en möjlig efterträdare till Magdalena Andersson som partiledare. Hon måste ha ett bättre omdöme än så – och dessutom bättre ursäkter.

Redar har kurdisk bakgrund och det vore mycket märkligt om hon inte kände igen de symboler, flaggor och uttryck som användes på manifestationen. Om hon faktiskt inte förstod vad det var hon deltog i är det ett ännu sämre omdöme än att chansa på att slippa kritik.

Försvaret att hon inte förstod är dumt på flera sätt, kanske främst för att det bygger på idén att man kan komma undan genom att framställa sig som okunnig. Det är samma typ av försvar som Anders Ygeman använde när han hävdade att han inte informerat Stefan Löfven om Transportstyrelseskandalen eftersom han inte lyckades boka ett mötesrum. I Ygemans fall fungerade det försvaret, eftersom förväntningarna på honom inte var särskilt höga. Men Redar borde väl ha en högre ambition?

Vill man ha politiskt ansvar och makt måste man vara avsevärt bättre än genomsnittet. Annars kan människor lika gärna fatta besluten själva. Varför ska vi styras av någon som inte ens klarar att se vilken demonstration hon deltar i? Eller åtminstone ta ansvar och gå därifrån om man inte vet vilka som deltar. Inte minst efter att Daniel Helldén nyligen tvingades backa efter att ha deltagit i en demonstration tillsammans med antisemiter.

Den som söker makt måste klara mer än att fysiskt röra sig i vardagen. Politik kräver uppmärksamhet, sammanhangsförståelse och en grundläggande förmåga att läsa rummet. Att inte identifiera arrangörer, symboler och budskap vid en politisk manifestation är inte ett ringa misstag, utan ett tecken på bristande professionalism.

Diskussionen kring Redar och demonstrationen har dessutom fördjupats av händelser dagarna innan. Då greps en person för olaga hot, samtidigt som Rojavakommittéerna skrev att de genomfört aktioner mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas hem. Bland annat ska en korg med äpplen föreställande Hitler ha placerats på Forssells trappa, samt en docka föreställande en IS-terrorist med ett avhugget kvinnohuvud utanför Dousas bostad.

I fjol genomfördes även en aktion vid utrikesminister Maria Malmer Stenergards hem.

Det är lätt att föreställa sig bättre sällskap för en politiker. Redar borde vara betydligt tydligare i sitt avståndstagande från Rojavakommittéerna.

Men även om Redar försöker ducka undan relationen till Rojavakommittéerna är bilden större än så. Hennes partiledare upprepar gång på gång att Sverige behöver stabilitet och ledarskap i en tid av internationell oro. Tydligen ska detta vara ett argument för, och inte emot, Socialdemokraterna.

En stor del av Sveriges problem i Natoprocessen berodde på att Turkiet uppfattade Sverige som opålitligt, särskilt i frågor som rör kurdiska organisationer.

Turkiet reagerade på allt från tillåtna demonstrationer till svenskt stöd till kurdiska aktörer. Situationen förvärrades ytterligare när Rojavakommittéerna hängde en docka föreställande Erdogan upp och ner – en tydlig referens till hur Mussolini dödades och hängdes av partisaner. Den svenska relationen till Turkiet förbättras knappast av att en ledande socialdemokrat demonstrerar i detta sammanhang.

Även om Redar mot förmodan missade att Rojavakommittéerna deltog är det omöjligt att missa flaggorna. De syns tydligt i hennes egen film, liksom i andra klipp.

Bland flaggorna fanns YPG och YPJ. Det är organisationer som är terrorklassade av Turkiet, men inte av Sverige, EU, FN eller USA. Det är fullt lagligt att bära dem och demonstrera med dem.

Men vill man ha en god relation till Turkiet är det mycket olämpligt. Och i en tid när Nato skakar är fungerande relationer avgörande för att kunna förhandla och föra dialog.

Det som sannolikt hände är att Redar såg manifestationen och en möjlighet att, i socialdemokratisk tradition, använda utrikespolitik för inrikespolitiska syften. Hon ville visa svenska kurder att hon är deras kandidat. Självklart kände hon till flaggorna och sammanhanget. Hon är inte dum – men hon lockades av uppmärksamheten. Kort sagt brast hennes omdöme.

Den socialdemokratiska vanan att driva utrikespolitisk konflikt för inrikes vinster har varit kostsam, inte minst under Natoprocessen. Både Turkiet och Ungern reagerade kraftigt på tidigare konflikter och kritik som till stor del Socialdemokraterna bar ansvar för.

Politik handlar inte bara om juridik, utan om relationer, signaler och konsekvenser. I ett Nato där sammanhållningen är avgörande är symboler inte neutrala.

Allt detta borde Redar förstå. Har hon inte omdömet att avstå, är frågan om hon verkligen är lämpad för en ministerpost. Om hon inte förstår när det är dags att lämna en tillställning, då är hon inte ämnad att leda.

Läs även: Guldbaggegalan och den sårade kultureliten

Följ mig gärna på X/Twitter