Hjort: Liberalernas hat mot ett vettigt EU

Sverige och Europa befinner sig i en prövande tid. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats dramatiskt genom Rysslands aggression. Ekonomiskt pressas vi av snabbväxande ekonomier som Kina och Indien, samtidigt som avståndet i välstånd till USA har ökat. Den transatlantiska länken, som under decennier har utgjort en grundbult i Europas trygghet, framstår inte längre som självklar.

Det är en svår tid för Europa, och det finns en påtaglig risk att Europa går från att ha varit något av världens nav under ett par hundra år till att bli allt mer perifert. USA:s stöd har varit avgörande för att hålla oss i centrum sedan Första världskriget, men nu är vi betydligt mer ensamma. Risken är uppenbar att Europa, efter sekler i världspolitikens centrum, gradvis glider mot periferin. Det ställer högre krav på europeiskt ansvarstagande.

Inte minst det amerikanska tillbakadragandet gör samarbetet inom EU viktigare än någonsin. Inget av länderna i EU är tillräckligt starkt för att stå helt på egen hand, men gemensamt är unionen en supermakt.

EU är världens tredje största ekonomi; Kina passerade oss för ungefär fem år sedan. För femton år sedan var EU och USA relativt jämnstora, nu uppgår Europas ekonomi till ungefär två tredjedelar av den amerikanska. Vi har tappat mark eftersom tillväxten inte tar fart i EU. Europa kommer att tappa ännu mer om vi står ensamma, land för land. Ett av de stora hoten mot samarbetet är dock just EU:s mest entusiastiska förespråkare.

De svenska Liberalerna har en kärlek till EU som på många sätt är märklig. Allt blir bättre bara det är EU, och kommer något från EU är det per definition bra. På många sätt påminner relationen om tonåringar och deras favoritband. Hade det inte varit på allvar hade det varit underhållande.

Liberalernas problem är att de älskar för mycket. De älskar sönder EU, de älskar sönder maktförskjutningen och de älskar sönder landet. Det blir för mycket av allt.

Om de kan föra över makt från folket och bort från den nationella demokratin missar de sällan chansen. Det tycks viktigare att EU får bestämma än vad EU faktiskt bestämmer. Lika oklokt är det att blunda för att övertron på ständigt mer maktöverföring kommer att underminera legitimiteten. Svenska Liberaler har länge intagit en okritisk hållning: mer EU är per definition bättre EU. Resonemanget är cirkulärt – kommer ett förslag från Bryssel anses det gott just därför att det är europeiskt.

Det gäller även frågor som abort, migration, penningpolitik och klimat. Till och med i skattefrågor finns ett stöd för ökad överstatlighet.

Utfallet av maktöverföringen har sällan varit lyckat. Miljöpolitiken är förmodligen det tydligaste exemplet och en del av förklaringen till att Europa tappar ekonomiskt. Väljarna efterfrågar inte ogenomtänkta beslut, och väldigt många av dessa reformer hade aldrig kunnat drivas igenom nationellt. Ett vanligt, och ovanligt svagt, argument är att det inte spelar någon roll eftersom reglerna slår symmetriskt mot alla i unionen. Det är i och för sig sant, men konkurrensen sker globalt. Att hela EU försämrar sina egna villkor gynnar bara våra konkurrenter.

Vill man Europa och EU väl måste man därför ta avstånd från Liberalernas dröm om ett federalt EU där Sverige har kraftigt begränsat självstyre. Nästan ingen efterfrågar en sådan ordning, och den riskerar att skapa en negativ reaktion mot unionen. De flesta har tydliga röda linjer – mina går vid skattepolitiken.

I stället för den federala drömmen bör EU fokuseras. Ett starkare Europa förutsätter ett mer koncentrerat EU. Handel, yttre gränsskydd, gemensam säkerhet och bekämpning av gränsöverskridande brottslighet är områden där samarbete är både självklart och nödvändigt. Därutöver bör stor återhållsamhet råda. Ett samarbete som försöker omfatta allt riskerar till sist att förlora sin kärna.

EU bör vara så litet som möjligt inte mer än en minsta gemensam nämnare för medlemsländerna. Vill några länder gå vidare i fördjupade samarbeten kan de göra det, men kravet på att alla alltid ska följa med är ett hot mot gemenskapen och i förlängningen kan leda till att länder lämnar. EU är sårbart om splittringen tillåts växa. Det är kanske att vara väl optimistisk att tro att Liberalerna skulle härska, men de är skickliga på att söndra.

I en situation där vi behöver EU i en tuffare omvärld måste därför impulsen att älska ihjäl unionen överges. För vissa kan det framstå som en paradox, men i själva verket är det både självklart och lätt att inse.

I en hårdare omvärld behöver Europa både sammanhållning och legitimitet. Det uppnås inte genom maximal integration utan genom klarsynt prioritering. Vägen till ett starkare Europa går via ett smalare EU.

Men det är tveksamt om de mest hängivna EU-vännerna någonsin kommer att inse det – risken är att de i stället försvagar projektet ytterligare.

Läs även: Tonårsutvisningar onödig kris i migrationspolitiken

Följ mig gärna på X/Twitter