Hjort: Tonårsutvisningar onödig kris i migrationspolitiken

Hanteringen av de så kallade tonårsutvisningarna har vuxit till en onödig kris för regeringen. Det är svårt att beskriva den som annat än illa hanterad och politiskt tondöv. Än mer anmärkningsvärt är att striden förs utan att den löser något av de verkliga problem som präglar migrationspolitiken. Varför regeringen inte redan har korrigerat kursen framstår som allt mer svårbegripligt.

Begreppet ”tonårsutvisningar” är i sig missvisande. Det rör sig formellt om unga vuxna som fyller 18 och därmed blir myndiga. I praktiken handlar det ofta om personer som kommit till Sverige som barn, vuxit upp här och som – till följd av ändrade regler – riskerar att utvisas när de passerar myndighetsgränsen. Deras sociala sammanhang, skolgång och framtidsplaner finns i Sverige. Kontakten med ursprungslandet är i många fall marginell.

Det folkliga stödet för denna ordning är dessutom svagt. Mätningar visar att en tydlig minoritet ställer sig bakom regeringens linje, medan motståndet är betydligt större – särskilt bland yngre väljare. Stödet varierar något beroende på hur frågan formuleras, men helhetsbilden är tydlig: det är en strid där det politiska risktagandet är högt och den möjliga vinsten obefintlig. Ungefär var tionde person uppskattar regeringens politik. Åtta av tio är emot. Yngre är mer negativa än äldre. På det hela taget är det en strid där det finns mycket att förlora och inget att vinna.

Sannolikt kommer regeringen inom kort att backa. Hade man varit lyhörd från början hade man lyssnat och sett problemet i tid och framstått som att man tog ansvar. I dagsläget riskerar det i stället att framstå som en regering som inte kan stå emot trycket utan tvingas retirera. Det kommer bara att skapa fler och onödiga konflikter.

Sverige har utan tvekan betydande problem kopplade till migration och integration. Det finns en integrationsskuld som sträcker sig över decennier och som kräver reformer, krav och långsiktighet. Men frågan om unga som vuxit upp i landet och plötsligt riskerar att skiljas från sina familjer är inte kärnan i dessa problem. Att göra den till symbolfråga riskerar snarare att underminera legitimiteten i en i övrigt nödvändig omläggning. Det är helt enkelt fel kulle att dö på.

Att skapa konflikter i frågor som i grunden är fel är oklokt, även om man inte delar den uppfattningen. Frågan borde aldrig ha uppkommit, utan borde ha hanterats innan reglerna ändrades – det fanns gott om varningar.

Därtill kommer de bredare konsekvenserna. För ett land som vill attrahera kvalificerad arbetskraft, forskare och internationella studenter är rättssäkerhet och förutsägbarhet avgörande. Om familjer upplever att deras barn kan tvingas lämna landet mitt under pågående gymnasiestudier, trots att föräldrarna arbetar och försörjer sig, sänder det en olycklig signal. Varför välja Sverige om villkoren kan förändras abrupt och få långtgående följder?

Men även för den som vill driva på hårdare regler är detta inte särskilt klokt. För de flesta uppfattas migrationspolitiken som en helhet, där alla delar hänger samman. Blir man upprörd och tar avstånd från politik sker det sällan mot en enskild detalj, utan mot den övergripande inriktningen.

Problemet är att familjer som invandrat tillsammans enligt gällande regler löper stor risk att splittras när barnen fyller 18. Det finns ett sammelsurium av regler från flera regeringar som tillsammans har skapat dagens situation. Det är sant att läget är resultatet av ett lapptäcke av beslut över tid. Ansvaret är delat historiskt. Men ansvaret att lösa problemet är odelat i nuet. Väljarna förväntar sig fungerande regelverk – inte historiska skuldfördelningar.

Även om stora delar av problemens ursprung ligger hos den förra regeringen är det den sittande regeringen som bär ansvaret i dag. Det viktiga är att saker fungerar, inte vem man kan peka finger åt. Socialister kan ägna sig åt skuldfördelning – vettiga regeringar ska lösa problem.

Regeringen måste snabbt få fram en lösning som ger Migrationsverket en ventil för att hantera dessa fall skyndsamt. Det går inte att ha regler som både river upp familjer och skapar stark opinion.

En möjlighet är att höja gränsen till 21 år. Trots att man blir myndig vid 18 skulle en särskild bestämmelse kunna ge rätt att stanna, förutsatt att föräldrarna svarar för försörjningen.

Detta är inte den svåraste frågan i migrationspolitiken. Men den är principiellt viktig. En stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik förutsätter både fasthet och förnuft. Att hålla fast vid regler som river upp familjer, saknar brett stöd och skapar internationell osäkerhet är varken det ena eller det andra. Regeringen bör visa att den förmår rätta till det som blivit fel – innan en onödig konflikt skymmer sikten för de verkligt stora reformerna.

Läs även: Kärleken sabbar för socialdemokrater

Följ mig gärna på X/Twitter