Annie Lööf har kommit ut som potentiell minister i en S-regering. Det är en nyhet som känns konstig. Sociala medier reagerar inte särskilt mycket. Lite som när Peter Jöback kom ut hos Kristian Luuk. Känslan av att se en nyhet som alla på något sätt visste. Mer déjà vu än förvåning. Men det finns en viktig likhet hos de båda. Det viktiga är inte vad de andra ser i dig, det är att kunna berätta för världen vem du faktiskt är. I den meningen krävs det ett djupt mod för de båda och det är en dörr som inte kan stängas igen.

Lööf valde DN. I en intervju pratar hon både om de kommande utmaningarna och vad som fick henne att göra sitt val. För det tycks mer vara hennes val än partiets. Långt borta är liberalernas öppna diskussion om att gå tillbaka till borgerligheten eller KD:s beslut att överge decemberöverenskommelsen. Annie säger sitt i DN.

Sverige har förändrats kraftigt de senaste åtta åren. Andersson som först finansminister och sedan statsminister har ett ansvar för detta, som bara skuggas av Löfvens. Hon säger själv i sitt sommartal att hon inte känner igen Sverige. Lööf tar upp ”utmaningarna” inflationen, kriminaliteten och att slussa in Sverige i Nato. Till det borde man foga ekonomin, integrationen och inte minst energifrågor. Frågor där Socialdemokraterna har misslyckats på ett katastrofalt sätt. Lööf tycker att Andersson är den bäst lämpade att lösa de problemen. Åtta år som inte bara var bortkastade utan rent av destruktiva uppfattas mer som en skola än ett misslyckande. Finns det något som talar för att Andersson ska fortsätta mindre destruktivt?

Anderssons öppenhet lovordas. Hon kan sträcka ut en hand åt alla och samarbeta. För oss som inte ser på Andersson med samma tindrande ögon som Lööf har är det snarare förundran. Hon kan förlora budgetar och sitta kvar. Hon kan norpa andra partiers politik och det tycks inte finnas någon vision utöver att bestämma. Språkkunskap för medborgarskap? Kör på! Borgerlig budget? Kör på! Nato? Kör på! Principlösheten har upphöjts till princip. Det går att få en Andersson med precis vilken politik man vill. Bara den är populär just nu.

Men Lööf är inte gratis. Hon har röda linjer. Det får inte bli samarbete med SD. Inte heller höjda skatter på jobb, boende eller sparande. Hur man får ihop det tillsammans med S, MP och V är en gåta, eftersom de är partier där höjda skatter är en del av deras väsen. Också värt att notera är att hennes röda linjer inte inkluderar något för landsbygden. Det är verkligen konstigt när Kristdemokraterna nyligen lanserat ett landsbygdsförbund med Staffan Danielsson i ledningen. För många har han ensam mer trovärdighet i landsbygdsfrågor än hela Centerpartiet.

Men helt blind för hoten är inte Lööf. Det finns ett rött hot vid horisonten: Vänsterpartiet. Förr lika hotande som Sverigedemokraterna men nu mer halvläskiga. Det får inte för Lööfs skull bli ett budgetsamarbete med V. Problemet är att S, MP och C inte klarar att få igenom en budget ensamma utan behöver fler röster. Antingen V som inte får något som helst tack utan ska stå där och glo. Eller skrämma delar av borgerligheten att rösta igenom en vänsterbudget. Vilket aldrig kommer att ske.

Dadgostar är en tuffing. Det gjorde hon väldigt tydligt när hon var med och fällde Löfven. Lööf är ingen tuffing och har dessutom inget förhandlingsutrymme. Hon har förlorat redan innan förhandlingen börjar. Lööfs position är att centrala skatter för S att höja får inte höjas. Bara en sådan skatt som inkomstskatten är en viktig fråga för S att höja. Om Lööf lyckas låsa Andersson i en sådan position kommer V bli ett 15-procentsparti om hon fäller budgeten och pratar fördelningspolitik. Varje gång Lööf pratar skattestopp för S+C så driver hon vänsterväljare från kanten av S till V. Alla vet att Dadgostar är på riktigt, så varför rösta på den som lovar skattestopp för de rika?

Lööfs utspel är viktigt av tre skäl. Det första är att det inte längre går att inbilla sig att C är mitten och kanske kommer hem till borgerligheten. Det är en viktig och ärlig varudeklaration som antagligen kommer kosta lite röster. Men hatten av för ärligheten. Det andra är att Annie Lööf får bekräfta för alla vem hon är och vad hon vill. Det är mer viktigt för henne. Hon vill stå på ett örlogsskepp med Andersson och vara arg. Och sitta med henne på en av taburetterna kring regeringsbordet. Det sista är att detta löser Lööfs framtid. Var tredje väljare har lämnat C sedan förra valet. Internt är det kalabalik med Arbetsmiljöverket som vill granska arbetsmiljön. För Lööf finns två alternativ: bli minister eller tvingas avgå.

För Lööfs parti är ministertaburetten mer lockande.