Annie Lööfs beslut att C ska bli en del av en socialdemokratisk regering förvånade få. Det finns minst fyra större skäl till varför ett annat agerande hade varit bättre.
Att Annie Lööf bestämt sig för att hon vill bli minister i en Anderssonregering är på flera sätt ett misstag och det är förvånande att hon agerar så klumpigt. Det finns flera skäl till varför både beslutet och hur det kommunicerades är otaktiskt.
Det första är att få i Centerpartiet tycks ha vetat om att de ska bli en del av en eventuell socialdemokratisk regering. Liberalerna hade en lång och öppen diskussion inför att de kom tillbaka till borgerligheten. KD hade en liknande process med decemberöverenskommelsen. För Centern tycks det ha varit ett beslut som fattades av Lööf och möjligen en lite större krets. I ett parti som åtminstone har självbilden av att vara en folkrörelse.
Här finns en stor del av Centerns problem i dag. Partiet är Annies parti. Partiets själ är en folkrörelse. Folk vill vara med, vara delaktiga och få säga sitt. Inte läsa i DN om att de inte längre är ett folkrörelseparti utan en del av det rödgröna. Det som är smärtsamt uppenbart är att det måste ha funnits diskussioner om detta mellan Lööf och Andersson. Lööf lyfter inte frågan första gången i en intervju i DN. Andersson måste ha förankrat i verkställande utskottet och med andra. Men vilka i C fick säga sitt? Det verkar som att fler socialdemokrater kunde diskutera detta före intervjun än centerpartister.
Delaktigheten i det rödgröna är ett andra misstag. Många i Centern velar mellan höger och vänster och är ett slags politisk getingmidja. De kan se styrkor hos bägge och vill hoppa lite fram och tillbaka. Med den senaste förflyttningen där alternativet inte är klart men utgörs av minst S och C och oklar status för V och MP så är Centern helt plötsligt närmare V än L. Låt det sjunka in lite. Lööf pratar lite om att stänga ute V men det är rent prat. Det går aldrig att få igenom en budget om V röstar emot. Och Dagostar är, till skillnad från Lööf, en tuffing som både vågar och kan spela spelet. Efter att hon fällt Löfven vet Socialdemokraterna att de måste ta henne på allvar. Lööf kommeratt tvingas acceptera förhandlingar med V. Även om de nog kan ta sig barnsliga former som att Lööf sitter och tjurar i ett annat rum och därmed inte deltar aktivt.
Att en månad före valet surra fast sig vid Andersson är farligt av ett trejde skäl. Många i C vill inte ha fyra år till med Farmanbar, Strandhäll, Johansson och de andra. Som stödparti är det deras ministrar och de som kommer att få fortsätta fyra år till om man vinner. En valrörelse är väldigt väldigt slitsam. Först jobba, sen ut på eftermiddagen och kvällen och kampanja, affischera, knacka dörr och på andra sätt övertyga väljare. Man måste ha roligt och verkligen vilja för att orka. Hur mycket ork kan man uppbåda för fyra år till med Socialdemokraterna? Varför inte hellre se en film med familjen i stället för att försöka rädda Strandhäll från att bli landshövding eller ambassadör?
Oppositionsrådet Helena Lundgren beskriver det i en intervju i SvD. Hon säger sig ha svårt att se att hon sätter upp affischer med Annie. Och jag tror att få inte delar hennes känsla. Om man inte ens fick förhandsbesked, fick säga sin mening eller tycka till – varför ska man då slita ut sig för att Annie ska få bli minister? Framför allt i en regering man är skeptisk till.
Det fjärde misstaget är tron på inflytande med S. När Lööf bryter med alliansen och bränner sitt sista skepp är hennes alternativ borta. Hon kan inte hota eller trycka på mot Andersson. I andra änden av samma regeringsunderlag sitter V som fällde Löfven och MP som hoppade av regeringen. De är bägge hårda i förhandlingar och alla vet att de menar allvar när de säger stopp. Så vilket utrymme finns för Lööf? Hon kommer inte att lämna en S-regering för några röda linjer. Så länge SD stängs ute har hon fått sitt, vilket gör att C kommer att bli regeringens utfyllnad. En soffkudde som gör det lite bekvämare. Lööf ger sitt parti för en ministerpost åt sig och kanske någon mer. Politiska vinster kommer i andra änden.
Det gör att en röst på C blir en förhandling mellan S och MP i energifrågor och miljöfrågor. Inte minst bil- och bränsleskatten. Ekonomin blir mellan V och S. Om Lööf säger att hon har en röd linje med höjda skatter så blir det förlåt som svar. För C kan böja sig men det kan inte V. V kommer aldrig att stötta en regering i fyra år som vägrar höja skatten på jobb, kapital och boende. MP lämnar om de inte får sin miljö. Men vad ska C lämna för? En ökenvandring tills de bytt partiledare och kan försöka få tillbaka trovärdigheten hos borgerligheten?
C har inget att hota med, inget att stöka kring och är inte hårda. Det är därför det är en så bra partner för Andersson. Får bara Lööf sin ministertaburett så återstår bara två partier att hantera. Enkelt, smart och strategiskt.
För alla som röstat på C: Ni valde Lööf, ni lät henne växa sig större än partiet. Nu får ni skörda.
