När Aftonbladet går till storms mot lövblåsaren som en högljudd miljöförstörare, antagligen världens dummaste uppfinning, så sätter de fingret på hela vänsterrörelsens kris. Vänsterrörelsen i dag är inte arbetare som vill förbättra arbetskamraternas situation utan akademiker som uppfattar arbetare ungefär som lövblåsare – högljudda miljöbovar. Parkarbetare och andra borde kratta, vara miljövänliga och förstå att andra vet vad som är bäst för dem.
Årets julklapp kan även i år komma att bli Aftonbladets ledarsida. Det är gåvan som aldrig slutar att ge. En ständig källa till eftertanke och muntration.
För några dagar sedan utsåg Fanny Jönsson lövblåsaren till världens sämsta uppfinning. Hon tycker att den till och med ställer vattenskotrar och A-traktorer i lä. En smula tvivel smyger sig dock in: ”Det har nog aldrig gjorts en mer idiotisk uppfinning än lövblåsaren.” Kanske för att läsekretsen är storstadsbor långt från praktiska arbeten och sysslor så förklarar hon: ”Lövblåsaren är en slags motordriven ryggsäck som med hjälp av en slang med högt lufttryck flyttar löv från en plats till en annan.” Läs gärna citatet ett par gånger så att lövblåsarens essens och innersta väsen uppenbaras.
Tyvärr har kommuner, fastighetsägare och även privatpersoner skaffat sig lövblåsare i stället för krattor. Aftonbladet förstår varför. Det är ju tidseffektivt och mer tid är nog det enda fossilmojängen bidragit med. Tydligen finns en massa faror för miljö och användare. Men ljudet är ändå värst. Några lövblåsare suger in löven och mal sönder dem. Men det finns ännu värre lövblåsare än så. ”Andra slänger trädens färger rakt ner i soporna. Det är ett oerhört slöseri.” Tydligen finns det värden som inte går att mäta i pengar. Men kanske slöseriombudsmannen kan kika på hur trädens färger hamnar i soporna. Löven kan ju bli gödning åt gräsmattan om de får ligga i fred och multna.
Ljudet har nog alla stört sig på. På samma sätt som sopbilens backvarnare, grannar som borrar eller hamrar och alla de där ljuden som andra människor gör. Men som man får leva med.
Texten är väldigt läsvärd. Jönsson fångar socialdemokratins problem i en både kort och rolig text. Men hon är ofrivilligt rolig. Hela klagomålet på lövblåsen andas Marie Antoinette. Arbetarna är högljudda och stör när de går i halvregnet med sina blåsar. De för oljud. Varför kan de inte lägga någon timme extra och ha en kratta som inte är ful men framför allt är tyst. Tänker de inte på miljön?
Där finns mycket av socialdemokratins problem. Rörelsens kärna, tjänstemännen, är akademiker och bekväma. En blandning av jurister, sociologer, genusvetare och andra som kanske har en arbetare någon generation bort. Men som själva sällan kommer från fabriken. De är långt mer intresserade av teoretiska fenomen än arbetares villkor. Och där uppstår konflikten som gör socialdemokraterna mindre och mindre relevanta för arbetarklassen. Men rörelsen definierar sig som företrädare för arbetare. Med problemet att arbetare ofta är så vulgära. De bryr sig ofta långt mer om sport och bilar än intersektionalitet och kolonialt förtryck. Och deras skämt är så hemska.
Den konflikten inom vänstern är mycket av förklaringen till både hur arbetarrörelsen delats upp mellan SD och S liksom stödet för Trump. En vänster som samtidigt ser ner på arbetarklassen och tycker den är vulgär och samtidigt anser sig företräda den. Dessutom känner sig politikerna svikna när arbetarklassen röstar fel. Vilket man kan förstå. De är ju lurade att göra så. Av twittertroll, populister och annat.
Exakt var Jönsson står har jag givetvis ingen aning om. Hon känner säkert inte igen sig i min tolkning. Vilket på gott och ont är lite av problemet. Parkarbetarna, vaktmästarna och de andra skulle för sin skull, miljöns och omgivningens skull jobba lite extra med kroppen. Låta maskinen stå. Det är faktiskt nyttigt med frisk luft!
Ronny Ambjörnsson har skrivit den kanske bästa skildringen av klass och vänster på svenska. I Mitt förnamn är Ronny (1996) skildrar han sina problem att komma från arbetarklass in i vänstern. Han var klumpig och osäker. De var säkra men betedde sig fel för att vara som arbetare. Kärnkraftsfrågan kom verkligen att slita honom eftersom han visste att i slutändan är det viktigaste för arbetarklassen jobb och arbetsvillkor.
Konflikten är större i dag och växer. Arbetarklassen börjar mer och mer söka sig från socialdemokratiska partier till partier som Sverigedemokraterna. Populism skriks det från socialdemokratiskt håll men vad det i grund och botten handlar om är partier som lyssnar och tar stöd från den gruppen de vill ha rösterna från.
Någon gång om året hjälper jag mina föräldrar med löv i trädgården. De är gamla och det är tungt. Det är någon eller några timmars jobb. Kallt och skitigt och ärligt talat rätt trist. En lövblåsare hade varit rätt trevligt faktiskt. Även om det bara är för en eftermiddag. Jobbar man heltid ett par veckor med löven hade jag nog tyst tackat lösblåsarens uppfinnare snarare än förbannat honom.
