Magdalena Andersson har låtit meddela, med den där lätt upphöjda och nedlåtande tonen som antyder att det är vi andra som inte riktigt förstår, nämligen att hon inte tänker presentera något regeringsalternativ före valet. Någon motsvarighet till Tidöpartiernas arrangemang blir det inte tal om.

Det finns, enligt Andersson, ett djupt altruistiskt motiv till det här. Ingen ska tro att hon har misslyckats, utan hon tar den här smällen för vår skull. Om hon berättar vilka hon vill regera med finns en risk för amerikanisering:

– Det leder till att det blir allt mer polariserat. Den politiska utvecklingen vi sett i USA är ingenting som jag tycker att vi ska trakta efter i Sverige, säger hon till DN.

För vår skull slipper vi få svaret på om V kan ingå i en regering eller inte. Det är generöst, inte minst mot de borgerliga väljare som röstade på S för att de ogillar SD.

Andersson är också väldigt tydlig med att hon lever i en drömvärld:

– I ett läge när världen är hotfull och väldigt oberäknelig behöver vi en handlingskraftig statsminister och inte en statsminister som är bakbunden av ett parti som har kopplingar till precis de krafter som just nu skapar oreda i världen, säger hon.

Samtidigt beskriver Andersson världen som hotfull och oberäknelig och efterlyser en handlingskraftig statsminister, fri från besvärande bindningar. Det är ett resonemang som hade kunnat tas på större allvar om det inte kom från en person vars egen tid vid makten mest påminde om de första lektionerna på en improvisationsteater.

När Ryssland gick in i Ukraina kunde hon inte ens säga invasion. Hon trasslade med allt från militärt stöd till en Natoprocess som var kaotisk och som Tidöpartierna fick lösa åt henne. Inflationen gick i taket, brottsligheten exploderade och tillväxten sjönk till den lägsta i EU.

Andersson har ett svårslaget rekord i att vara den enda statsminister som har avgått innan hon tillträdde. Budgetarna var närmast lotterier – om de skulle gå igenom eller inte. Det är faktiskt väldigt svårt att förstå vem hon syftar på med handlingskraftig, eftersom hon så tydligt inte var det.

Hade hon haft handlingskraft hade hon helt enkelt tagit fram ett regeringsalternativ nu. Det hade varit en enkel sak för en så duglig och handlingskraftig person. Det hade i så fall visat både handlingskraft och ett tydligt alternativ för väljarna. För det är väl inte oförmågan att få ordning på bråket mellan C och V som har tvingat fram beslutet?

Till skillnad från Andersson vill jag vara ärlig. Andersson har fullständigt misslyckats. Hon klarar inte att ena oppositionen och hon är livrädd för att behöva säga att V är välkomna i regeringen. Skräcken från när Sahlin närmade sig V sitter djupt i partiet. Man ska också vara ärlig med att Andersson förstår att hennes regeringsunderlag är så uselt att hon hoppas på att Moderaterna ska rädda henne. Men det kommer aldrig att ske.

Det finns ett misslyckande i policy också. Andersson försöker ge sken av att det saknas konflikt i de viktiga frågorna, som migration och kriminalitet. Genom att göra så dör de starka frågorna för Tidö i brist på konflikt. Men – och det är ett viktigt men.

Anderssons regeringsunderlag har inte på samma sätt kopierat Tidös politik. De tycker att unga mördare hör hemma i skolan i stället för i fängelse, att man ska få stanna i Sverige även om man begår brott och att man ska kunna ta ut mer i bidrag än man betalar in i skatt och ändå ha arbetstillstånd.

Går Andersson med på att skapa ett underlag kommer det att bli tydligt om det är hon eller de andra partierna som bestämmer. Kommer det vara MP och V som bestämmer om kriminalpolitik och flyktingar? Det är en fråga Andersson är livrädd för att besvara innan hon har fått nycklarna till Sagerska palatset. Kanske man ska säga det på ett annat sätt, att inte ge besked är enda sättet att få nycklarna.

För den som undrar vem som bestämmer är det bara att gå tillbaka till hur Andersson fick vräka pengar på en politisk vilde för att bli vald. Samarbetspartierna vet att Andersson viker ner sig och att de får vad de vill ha om de bråkar. Anderssons agenda är att vara statsminister; hur makten används är inte jätteviktigt.

Så Andersson försöker göra ett reptrick, väl medveten om att media är på hennes sida. Hon pratar om en stark ledare, om handlingskraft och en ledare som inte är bakbunden – väl medveten om att hon är bakbunden av bland annat konflikten mellan C och V. Liksom hur hon vet att det är MP som bestämmer om energi, bränslefrågor och liknande.

Tidpunkten hon gör det är dessutom påfallande dålig. Sverige är i det sämsta säkerhetsläget på väldigt länge, ett läge som har blivit värre både av att Trump hotar att lämna Nato och av kriget i Iran.

Det är tydligt att hon har blandat ihop att ha handlingskraft med att bråka med sin egen personal. Att bli arg är något annat än att leda. Men det är lätt att föreställa sig hur Andersson, framåt kvällen, frågar sin spegel vem den mest handlingskraftige statsministerkandidaten är.

Läs även: Tershine är ett skinande entreprenörskap

Följ mig gärna på X/Twitter